Dagarnas Skum

“Principen […] ligger i, som herrn utan tvivel känner till, att producera interferenser medelst två källor som är animerade av en strängt synkron, oscillerande rörelse.”

De krångliga orden beskriver den dans som man ägnar sig åt i Boris Vians roman “Dagarnas skum”, förlagan till filmen med samma namn. Det räcker med att läsa de allra första sidorna av romanen , för att det ska bli uppenbart att Michel Gondry är helt rätt regissör att filmatisera dess berättelse. Om man har sett hans oerhörda lekfullhet i “The Science of Sleep” och hemvideofilmandet i “Be Kind Rewind” – för att inte tala om hans musikvideor – är det naturligt att föreställa sig “Dagarnas skum” i samma stil. Och så blir det.

Inledningsvis överväldigas man nästan av alla prylar och manicker, märkliga uppfinningar som aldrig verkar ge någon rast och ro. Det är modellbyggen och stop motion-animationer, trickfilm och synnerligen extravagant scenografi. Surrealismen i berättandet ligger stämningsmässigt inte alls särskilt långt ifrån drömsekvenserna i nämnda “The Science of Sleep”. Man bjuds på skratt och förundran, det är en ren fröjd att besöka lekstugan som verkar vara Gondrys förkroppsligade sinnen. Det är rent av så underhållande att man glömmer bort att det är en film man tittar på, en film som förväntas ha ett innehåll även bortom sin stilistiska fasad.

En följd av fokuseringen på den surrealistiska stämningen och de estetiska valen medför givetvis att filmens intrig hamnar i skymundan. Det kommer den dock även göra i denna text, för det är aldrig den konkreta intrigen som är intressant, knappt ens relevant. Istället leker filmen med känslostämningar genom sin filmiska gestaltning av färger, människor, uttryck och andra ting. Man upplever hela tiden hur allting skildras utifrån filmens huvudpersons väldigt säregna perspektiv, och vi blir som åskådare övertygade om hans känslor genom den gestaltning som där sker av omvärlden. Intrigen finns där för att framhäva bärande teman, och öppna upp för den stämning som omger den. Teman som lyfts fram är frågor om huruvida man styr sitt eget öde, och kan skriva sin egen historia – huvudpersonen Colin reduceras till ett blott fragment av sig själv när hans allsmäktighet motbevisas, när hans värld ruckas på. Flickvännen Chloé som får blommor att vissna representerar inte bara sorgen i sitt eget förhållande, utan fungerar även som metafor för den universala kärleken som efter sitt spirande nästan ofrånkomligen kommer att vissna – likt blommorna.

Det går givetvis att rikta konkret kritik mot intrigen, som både i sig är konventionell och enkelspårig, såväl som hoppig i sitt berättande och utelämnande av händelser som i de flesta filmer hade känts vitala. Men för mig handlar inte “Dagarnas skum” om det alls. Hoppen stärker metaforerna, och leder med enkla steg och rörelser filmens sinnesstämning väldigt handfast, medan dessa följer som ingen annan tidigare följt. Det produceras interferenser medelst två källor som är animerade av en strängt synkron, oscillerande rörelse. Det skapas en magi, som jag mer än gärna förlorar mig i.