Daisy Diamond

Det finns filmer som balanserar på en tunn linje mellan att vara hemska och att bara vara obehagliga.
Daisy Diamond handlar om Anna, en svensk skådespelerska som flyttar till Köpenhamn för att hitta ett jobb, men som bara finner avfärdande och respektlösa castingagenter. Att Anna är ensamstående mamma till sin fyra månader gamla dotter Daisy gör inte hennes situation enklare, och hennes oförmåga att amma sin dotter tvingar henne att stå ut med ett ständigt skrik. Medan Daisy gråter kan hon inte repetera sina roller och i hennes inre växer en föreställning om att det är hennes dotters fel att hon inte kan få ett jobb.

Parallellt med hennes försök att trösta sin dotter visas hennes sisyfosmässiga provspelningar där hennes repliker alltid på något vis kommenterar hennes egen situation. Istället för att själv berätta varför hon flyttat från Sverige låter hon sin roll göra det under en provspelning. Det uppstår på så vis en otrolig konkretion i filmens berättande genom att alla scener får dubbel symbolik och betydelse, och publikens relation till Anna förstärks bara av det rena fotot där hon ofta läser sina repliker rakt in i kameran i vida närbilder.

Anna och Daisy är egentligen de enda karaktärerna i filmen som man får någon relation till över huvud taget, och birollernas abstrakta framställning bidrar bara till att understryka det starka intryck som relationen mellan Anna och Daisys ger. I de scener där Daisy inte gråter skildras en otroligt fin kärlek som bara kan uppstå mellan en mor och hennes nyfödda dotter, och skådespelet i de här scenerna är – även från dotterns sida – helt fantastiskt.

Sedan dränker Anna sin dotter i sitt badkar. Och från att ha varit en film om slitningarna mellan kärlek och hopplöshet blir det en film om att utforska helvetets djup. Det dåd som Anna utfört i ren desperation när Daisy för hundrade gången inte kunde sluta skrika, får henne att ge upp allt. Hon släpper sina skådespelarambitioner, tar porrfilmsjobb, blir prostituerad, och fortsätter bara längre och längre bort från sina ursprungliga drömmar.

Filmen tvekar aldrig att skildra detta med största möjliga explicita realism och de fysiska våldtäkterna på henne, och de symboliska våldtäkterna på hennes psyke och ideal, är så obehagliga att det blir svårt att titta på. Det här är på alla vis en väldigt viktig film, men att se den är också mer plågsamt än viktigt.