Dålig uppfostran

Att Pedro Almodóvars filmer sätter sig i huvudet är ingen överraskning. “Dålig uppfostran” har oavbrutet cirkulerat i mitt huvud den senaste veckan, och bara det är värt en applåd.
Frihetens vindar sveper genom Madrid efter Francos-regimens fall. Det är 1980-tal och den framgångsrike filmregissören Enrique (Fele Martínez) bollar nya filmidéer med sin produktionsassistent. När idétorkan är som värst kommer Ignacio, en barndomsvän och tillika Enriques första kärlek, in i bilden. I manusform presenterar Ignacio sitt livsöde, där prästers sexuella övergrepp mot pojkar och dess konsekvenser formar inledningen till historien. Samtidigt som Enrique börjar läsa manuset, spelas “filmens” början upp.

I “Dålig uppfostran” leker Pedro Almodóvar med fakta, fiktion, minnen och drömmar. Almodóvar växlar fram och tillbaka mellan nutid, dåtid och filmen de spelar in. Samtidigt som Enrique läser manuset och börjar engagera sig i historien söker han själv upp sanningen, parallellt med inspelningen, och går tillbaka i tiden för att minnas. Ju mer fakta som radas upp, ju klarare blir bilden, och ju mer engageras vi i berättelsen. Men Almodóvar är återhållsam och tycks alltid ha ytterligare segment att avslöja, allt för att göra historien än mer krystad och nyanserad.

Jag brukar beskriva Almodóvar som en forskare; en analytiker som fördjupar sig i ämnen som berör om inte alla, många. Han gräver i sin egen uppväxt för att kunna skapa jordnära bilder av hur saker å ting gick till. Inga gissningar duger för Almodóvar. Han presenterar sina ämnen i en behaglig takt, alltid lika mästerligt ackompanjerat av Alberto Iglesias musik. Fotot spelar också i sin egen liga. Färgsättningen är magisk, och tillsammans med scenografin och scener med de mest geniala vinklarna är “Dålig uppfostran” inte bara en tankeställare, utan också en fröjd för ögat.

Pedro Almodóvar lyckas alltid skapa en speciell stämning i sina filmer. Och jag kan inte sluta att förundras och fortsätta beundra denne fantastiske filmskapare som alltid tycks veta exakt på vilka knappar han ska trycka för att få oss engagerade och medryckta. Applåder.