Damsels in Distress

Trots att Whit Stillman bara gjort fyra filmer under de 21 år han varit aktiv som regissör och manusförfattare har han satt en tydlig ton i sina tre tidigare filmer. När han nu gör sin första film sedan “The Last Day of Disco” lyckas han inte hitta tonen han fångade så väl för 13 år sedan.
Stillmans närmast unika stil är beroende av starka karaktärer som har intressanta funderingar. Han har inte alltid behövt vara på väg någonstans, utan starka, välskrivna karaktärer har lyckats hålla upp filmerna. I “Damsels in Distress” leder Greta Gerwig en kvartett av studenter vid ett amerikanskt östkustsuniversitet, de jobbar extra vid skolans självmordspreventionscenter och försöker muta sina fall med kaffe, munkar och dans istället för elchocker och psykoterapi. Gerwig är ledaren som plockar in den nya studenten Analeigh Tipton i gruppen, som också utgörs av Carrie MacLemore och filmens i särklass mest intressanta karaktär spelad av Megalyn Echikunwoke. Men Echikunwoke förpassas till en blyg sidekickroll där hennes outgrundliga låtsasbrittiska eller djupa bakgrund aldrig utvecklas. Men, de andra karaktärerna, större sett till antal repliker, utvecklas inte heller nämnvärt, vilket får den ofta diffusa handlingen att stå och stampa på ruta ett filmen igenom.

Stillmans tidigare verk är tydligt influerade av Woody Allen, den snabba, vitsiga dialogen kunde få de bäst banala situationer att bli intressanta. Men i “Damsels in Distress” blir dialogen närmast surrealistisk, inte speciellt trovärdig och framförallt larvig och intetsägande. Intressanta ämnen introduceras för att sedan försvinna helt, samma skämt repeteras gång på gång och Stillman vågar inte hålla fast vid samma ämne längre än några minuter åt gången.

Även om “Damsels in Distress” har flera smarta scener som frambringar skratt, hittar Stillman aldrig rätt ton för att etsa fast det där permanenta leendet på sin publik, som han lyckades så väl med i sin första film “Metropolitan”.