Dark Shadows

Det verkar ligga i tiden att göra filmer som under de första tre fjärdedelarna lägger sig på en jämn nivå rent tempo- och händelsemässigt, för att sedan balla ur fullständigt. Stora, maffiga, “slutstrider” har kanske alltid varit populärt i actionfilmer – och det är väl okej. Trendbrottet här ligger snarare dels i att fenomenet har spridit sig som en löpeld genom olika genrer på senare tid, men också i att det sker så distinkt att filmens sista fjärdedel hamnar helt i osynk med resten av filmen. Vi såg det i både “Chronicle” och “Project X” nyligen. Nu har även Tim Burton gått samma väg.
Men oroa er inte. Tim Burton anno 2012 är i övrigt precis samma estetiskt fantasifulla herre som tidigare. I “Dark Shadows” är det återigen Johnny Depp som får mantla huvudrollen; denna gång som Barnabus Collins. Efter att för 200 år sedan ha blivit förvandlad till vampyr och begravd levande återvänder han nu, år 1972, till en amerikansk västkust som inte riktigt ser ut som han lämnade den. Han beger sig till det gamla slott han en gång levt i och möts av några generationer yngre släktingar som förvaltar det arv han lämnat efter sig. Han lyckas snacka sig till att få bo hos familjen, men snart går det upp för alla vem han egentligen är.

Det görs, naturligtvis, en del enkla poänger av att Johnny Depps karaktär kommer från en annan tidsålder än den filmen utspelar sig i. Det känns ibland väl simpelt när han ber karaktärerna i tv-rutan att kliva ut, eller när han kräver att få hästarna framkörda till porten, men lyckas ibland också bli roligt. Och som den mästare Tim Burton är när det kommer till att integrera övernaturliga element i vardagliga miljöer har han på flera plan lyckats bra även den här gången. Det hela är inte bara visuellt snyggt, utan här finns också en härlig saga som stundtals lyckas vara både fascinerande, rolig, obehaglig och intressant.

Någonstans där ligger dock “Dark Shadows” brist också; det blir för spretigt. Olika tidsåldrar, massvis av karaktärer och sidohistorier, vampyrer, häxor, varulvar – det blir stundtals väl mycket att ta in, och att förstå var filmens egentliga fokus ligger blir en hopplös uppgift. När sedan filmen går in i avslutningsfasen och det hela fullständigt tappar det lilla fotfäste den har haft tidigare blir man mer irriterad än uppspelt. “Dark Shadows” är inte dålig; de första 80 minuterna har högt underhållningsvärde, och visar mycket av den Tim Burton vi genom åren har lärt oss att älska. Tyvärr är det dock ofta slutet av en film som lämnar det starkaste avtrycket.