Den andra systern Boleyn

Det måste betraktas som en närmast historisk händelse när Natalie Portman och Scarlett Johansson spelar mot varandra i samma film, och dessutom gör det som systrar. De två skådespelerskorna, kanske Hollywoods just nu vackraste, skulle tillsammans kunna göra vilket manus som helst till en succé, men paradoxalt nog är det just rollbesättningen som är ett av filmens största problem.
De två systrarna Boleyns kamp om Henry VIII:s hjärta, eller snarare deras far och morbrors kamp om att få dela hans välstånd, är en berättelse fylld av dramatik och undertryckt kärlek i 1500-talets England. Här sparar inte de manliga karaktärerna på kvinnoföraktet när de använder dem som inget annat än verktyg för att uppnå makt, pengar och njutning, men där politiskt korrekt nog visar kvinnorna upp samma handlingskraft och spelar mer än gärna på sin sexualitet för att uppfylla sina egna drömmar genom deras mäns. Strukturen i sig är det inget fel på och den ger bra intriger, men i allt maktspel slarvas känslorna bort och även om det görs med viss poäng känns det som att man aldrig riktigt lär känna karaktärerna bakom de stereotyper som de spelar på.

Här blir Natalie Portman och Scarlett Johansson tyvärr helt vilse som skådespelerskor, de spelar visserligen bra, men ingen av dem gör sig riktigt i en historisk kostymfilm. Även om det inte uttrycks direkt i filmen är skådespelerskornas bagage så genomgående modernt att anakronistiska associationer bara haglar så snart de ställs framför kameran. Och samma sak gäller även för David Morrisey som är så associativt förknippad med ett förflutet i ett dekadent 60-tal (Stoned, Blackpool) att det blir svårt att se honom spela egoistisk 1500-talsgreve.

De historiska händelserna bakom filmen är lyckligtvis så spännande att intrigen närmast per automatik blir intressant, filmen är därtill oerhört vacker och trots hastiga skiften i handlingen är den sammanhållet och tätt regisserad. Scarlett Johansson och Natalie Portman gör inte sina roller till några nya Charlotte eller Alice, men Justin Chadwick visar definitivt sin potential som regissör.