Django Unchained

Quentin Tarantino har alltid knarkat film, det märks i hans berättande som alltid är fullt av uppenbara och obskyra referenser till allt från filmhistoriens mästerverk till ryktbart usla b-filmer. “Django Unchained” är ett grafiskt blodigt och snuskigt beundrande kärleksbrev till spaghettiwesterns som sammanflätar alla sina influenser till en visionär helhet som är löjligt lustfylld och unikt underhållande.
Rollfiguren Django, känd främst genom Franco Neros rolltolkning från 1960-talet, är en perfekt figur för Tarantino att omforma. I hans händer blir Django (Jamie Foxx) en slav som får chansen att bli fri och återförenas med sin fru om han hjälper prisjägaren Dr. King Schultz (Christoph Waltz) att hitta ett gäng banditer.

Foxx är okej i titelrollen medan Waltz är fenomenal som den unge padawanens Obi-Wan. Efter att ha tränats av Waltz är Foxx snart redo att ta sig an både det samhälle som hatar hans hudfärg och den plantageägare som äger hans fru. Våldet och blodspillet är coolt och serietidningsunderhållande men det finns också gott om stunder som kontemplerar dess förödande inverkan på samhället och individen, att inte visa våldets makt i dåtidens USA hade varit förljuget.

“Django Unchained” är Tarantinos kanske bästa film, en sjukligt underhållande fiktion som levererar samhällskritik och eskapism i ett och samma paket. Filmen spritter av kärlek till filmberättande och filmhistoria samtidigt som den säger något beständigt om både då- och nutid.