Down With Love

Från ingenstans…nåja, Maine, kommer Barbara Novak med sin feministiska bok Down with love, om hur kvinnor ska strunta i kärleken och bara ta för sig av sex. Eller trösta sig med choklad. Hon kommer till förlagsmötet i New York City med sin agent Vikki Hiller och får gubbarna i styrelsen att sätta kaffet (som Vikki får servera…) i vrångstrupen med sina utläggningar. Resultatet blir att den skippar all form av marknadsföring (detta är 1962), då “männen på Manhattan är tuffare än dem i Maine”.
Vikki ordnar i stället med en träff med kändisjournalisten Catcher Block från herrtidningen Know Magazine, for men in the know. Men Block, som tror att det är en gammal nucka han ska intervjua, blåser Novak icke mindre än tre gånger för att i stället roa sig med långbenta flygvärdinnor. En besviken Novak blir desto mer upplyft när Judy Garland sjunger hyllningslåten Down with love i Ed Sullivan Show, och hennes lycka är nu gjord. Boken blir direkt en bestseller, och när de bägge huvudpersonerna av en slump träffas på en kemtvätt, är det bara han som vet vem hon är, inte tvärtom, och han bjuder ut och förför henne. Hon faller som en fura, men när hon inser vem han är och att hon blivit blåst, blir det annat ljud i skällan.

Historien ovan låter patetisk, men är ju en pastisch på framför allt klassiska Kuddsnack från 1959, den första av tre filmer (de andra två var En pyjamas för två 1961 och Skicka inga blommor 1964) Rock Hudson (eg. Roy Harold Scherer Jr.,1925-85) och Doris Day (som fyller 80 den 3 april) gjorde ihop. Detta idealpar på vita duken spelades alltså av den i all hemlighet homosexuelle Hudson (han dog i AIDS), medan den präktiga Doris Day (eg. Doris Mary Ann Von Kappelhoff, född i USA av tyska föräldrar) var gravt alkoholiserad och gift fyra gånger…Que sera, sera (Whatever will be, will be), som hon själv sjöng i Alfred Hitchcocks Mannen som visste för mycket, i vilken hon även spelade, 1956.

Filmen pendlar mellan lyckad homage och giftig satir över filmer som de ovan nämnda, och tack vare ett lyckat manus av paret Dennis Drake och Eve Ahlert (de bidrog med storyn till Kate Kondells mindre lyckade manus samma år, till Legally blonde 2) och bra spel med precis det rätta tonfallet och den rätta tajmingen av inte bara Ewan McGregor och Renée Zellweger, utan också av för mig helt okända Sarah Paulson (Vikki Hiller) och David Hyde Pierce (Full frontal) som Catcher Blocks chef Peter. Zellwegers 3½ minut långa monolog hör till sånt man kommer att minnas. Kanske inte för att den var speciellt rolig, utan snarare för att den var…just 3½ minut lång.

Regissören Peyton Reed (f. 1964), med bara en film (“Bring it on”) bakom sig, har gjort en läckert karamellfärgad hyllning till filmer som gick för utsålda hus när han inte ens var född, och han har fått god hjälp av production designern Andrew Laws. En kul och smart film, där man dock har mest behållning om man har sett åtminstone någon av filmerna ovan, helst då Kuddsnack.