Draktränaren 2

När “Draktränaren” kom för några år sedan möttes den i sitt hemland av unisona hyllningskörer, Dreamworks bästa film någonsin sa man, revolutionerande animationskonst påstods det, helt enkelt fantastisk! I Sverige fick den ett ljummare mottagande. Med sina oerhört unkna könsstereotyper och relativt banala intrig förtjänade den inte alla hurrarop den fick, det är jag den förste att skriva under på. Inte heller utseendemässigt imponerade den på mig, då både stil och design såväl som detaljrikedom i mina ögon ännu inte var i närheten av deras främsta konkurrenter i Pixars studior. Men liksom hos de amerikanska kritikerna gick den även hem hos biopubliken, och uppföljaren var oundviklig.

I “Draktränaren 2” har huvudpersonen Hicke blivit äldre, och står näst i tronföljden efter sin far som känner att det är dags för pensionen. Han är emellertid måttligt intresserad av att vara hövding, och desto mer sugen på att utforska världen. Vidare bär han på en inre förvirring kring sin identitet, han känner inte igen sig i sin far, och sin mor har han aldrig träffat. Så vem är han? När Hicke är ute och flyger stöter han på en oväntad upptäckt, ett yttre hot i form av en drakarmé under uppbyggnad.

Till skillnad från den ganska enkelriktade föregångaren har “Draktränaren 2” en tyngd och ett mörker jag sällan sett i en barnfilm. Den behandlar Hickes förväntningar från fadern och den press han känner av det, en identitetsförvirring som är oundviklig för alla människor som växer upp i denna värld där man förväntas vara på det klara med vem man är och vad man gör, samt den utomstående faran som hotar hans stam. Det är mycket att brottas med för en 20-årig drakryttare. Och det är även mycket att avhandla i en 100-minutersfilm. Resultatet blir storslaget, tempot är lika skyhögt som de hisnande drakfärderna. Ja dessa drakfärder, ja. Detaljrikedomen är betydligt större, och drakarna är oändligt många fler än i föregångaren. De finns i mängder av olika slag och de imponerande alfadrakarna hör till de största vidunder jag sett på film. Givetvis är det svårt att inte älska. Att filmen lyckas hålla ihop sina många spår och berika allt med massor av underbara drakar känns smått sensationellt. Inte för en sekund känns det ansträngt.

När filmen når sitt slut har åskådaren fått alla sina svar och bjudits på storslagen barnfantasy med stridsscener som kan mäta sig med vuxenfantasyns mäktigaste diton. Denna gång är det på riktigt revolutionerande animationskonst och jag har svårt att se någon annan kandidat till Dreamworks bästa film. Ändå är inte allt riktigt tillfredsställande. Könsrollerna är knappt förbättrade vilket är särdeles sorgligt i en barnfilm, och filmens humor är tröttsam och jag kan inte föreställa mig att jag funnit den rolig heller som barn. Att man inte kan komplicera intrigen och göra dess karaktärer mer komplexa är en logisk följd av vilken målgrupp man har, men det hindrar likväl fördjupade personporträtt. Förhoppningsvis bjuds vi på sådana i ytterligare en uppföljare, gärna med ännu fler och större drakar.