Drive

Det finns en poetisk kvalitet i “Drive” som jag inte upplevt i en bilfilm sedan sjuttiotalet. Denna ständigt spända nerv under vibrerande motorbuller och blickar i backspeglar gjorde att filmer som “Duel”, “Bullit”, “Vanishing Point” och “Grand Prix” transcenderade förarsätet och blev berättelser om något långt mycket större. I John Frankenheimers racingepos från 1966 blir det stadiga vrålet över Monzabanan närmast hypnotiserande, som publik förstår man loppet som en Stalkerflykt från verkligheten snarare än en racingtävling mot klockan och rivalerna, bilen blir mer än något annat ett sätt att hantera tillvaron.
I Spielbergs “Duel” vrids relationen till fordonet ett steg längre, i duellen på motorvägen är duellanterna närmast omöjliga att skilja från sina vapen. På samma vis som en duktig fäktare till slut upplever värjan som en förlängning av handen blir David Manns Plymouth Valiant snarast en metallisk kroppsdel, den repade lacken smärtar som skrubbsår också i honom.

I tider av “Fast and Furious 5” är det svårt att inte bli nostalgisk när Nicolas Winding Refn gör film som om varken 90-tal eller 00-tal passerat. Ryan Gosling porträtterar iskallt stuntföraren som driver mellan Hollywoodknäck och kör nattskift som flyktbilsförare åt misslyckade rånare, han är tystlåten, dämpad och närmast ogenomtränglig som karaktär, men i förarsätet blir Goslings spel bland det mest uttrycksfulla han någonsin presterat.

Filmens händelser passerar närmast obemärkt ur Goslings perspektiv, Winding Refns regi är spektakulärt återhållsam och trots extrem dramatik glider filmen framåt i långsamt tempo. Filmens öppningsscen hör till de märkligaste biljakter jag någonsin sett, med adrenalinstinna rånare i baksätet, polisbilar och blinkande sirener över Los Angeles gator och helikoptrarnas strålkastarljus från luften kör Gosling sällan snabbare femtio kilometer i timmen, han vrider upp volymen på basketreferatet från radion och stänger av lyset. Det är den intensivaste biljakt som synts på bio på decennier. Men den är meditativ, aldrig snabb och furiös.

Winding Refn får dock anledning att växla upp när Gosling faller för fel kvinna, blir inblandad i fel affärer och sätter sig i fel bil. “Drive” har sina stunder av Bullittaction ackompanjerad av dov åttiotalsmusik, den är bitvis sanslöst våldsam och brutalt rå men det mesta sker i en strävan att teckna Goslings karaktär snarare än att verka effektfullt på publiken. “Drive” blir en plötslig bränsleinjektion i en avsomnad bilfilmsgenre och ett nödvändigt farväl till Ryan Gosling som pojkspolingen i “The Notebook”.