Du kommer att möta en lång mörk främling

Woody Allen gör det han gör bäst i “Du kommer att möta en lång mörk främling” när han ger oss ytterligare en analys av olika, mer eller mindre, komplicerade relationer. Denna gång lutar materialet mer åt det dramatiska än det komiska hållet och resulterar i Allens kanske bästa film, i tävlan med “Match Point” och “Vicky Christina Barcelona”, sedan 1997 års Harry bit för bit.
Efter en sejour tillbaka i sitt älskade New York för att göra underskattade, men alltför gubbsjuka, “Whatever Works” med Larry David återvänder Allen till Europa. Som vanligt lyckas han samla en fantastisk ensemble av både erfarna och mindre erfarna skådespelare för att blåsa liv i sina älskvärt neurotiska karaktärer.
Otrohet, spådomar och författarbryderier är bara några av de troper som avhandlas när vi får följa pappa Alfies (Anthony Hopkins) rädsla för att åldras, mamma Helenas (Gemma Jones) försöka att hitta ny mening med livet (eller efterlivet) och dottern Sallys (Naomi Watts) äktenskapsproblem. Förutom denna triptyk av eminenta skådespelare, som alla levererar toppeninsatser, hittar vi i mindre roller en förtjänstfullt nedtonad Antonio Banderas som Watts gallerichef, Freida Pinto som stereotyp snygg tjej och Josh Brolin som Watts frustrerade författare till make.

Hela filmen kan sammanfattas, och görs också så av berättarrösten som ibland dyker upp, med Shakespeares “It is a tale … full of sound and fury; signifying nothing.” från Macbeth. Filmen diskuterar och analyserar en rad karaktärer och händelser, både vardagliga och spektakulära, men kommer inte fram till något konkret eller varaktigt om varken verkligheten eller fiktionen, ett medvetet grepp som både fungerar och känns fräscht. Allen bygger in livets oförutsägbarhet i filmens struktur och förnekar sina karaktärer, som precis som verkliga människor söker efter konkreta och förståeliga svar på livets gåtor, den känsla av fullbordan och avslut de så desperat suktar efter.

Istället för att avsluta sin historia på Hollywoodianskt vis, med att knyta ihop alla trådar till lagom till att eftertexterna ska börja rulla, avslutar Allen istället abrupt sin film och låter karaktärernas öden hänga i luften. Detta grepp ger både hans karaktärer och berättelsen en vitalitet som höjer den till övre skiktet av hans filmer.

Allen är som bäst när han, som här, lyckas sammansmälta sina filosofiska, humoristiska och dramatiska element till en fungerande helhet. Genom att göra en film som ifrågasätter möjligheten att överhuvudtaget säga något meningsfullt om något lyckas Allen säga en hel del om det mänskliga tillståndet och vår eviga jakt på en övergripande förståelse av livet, döden och allt däremellan. I “Du kommer att möta en lång mörk främling” gör Allen det han gör bäst på ett bättre sätt än på länge, något som gör filmen till ett måste både för filmentusiaster i allmänhet och Allenkonnässörer i synnerhet.