Due Date

När regissören Todd Phillips nu är tillbaka efter succé-komedin “Baksmällan” är det mycket som är sig likt sedan sist. Zach Galifianakis repriserar sin roll som infantil ungkarl, det snos polisbilar och handlingen är intensiv med få dalar. Lyckligtvis är det också precis lika roligt som förra gången.
Peter (Robert Downey Jr.) och Ethan (Zach Galifianakis) hamnar av en slump på ett plan tillsammans som är tänkt att korsa USA och landa i Los Angeles. Ethan lyckas dock få de båda avkastade från planet innan det har lyft, vilket – mot Peters vilja – blir början på en roadtrip genom landet för de båda. Peter är en lyckad affärsman som väntar barn inom några dagar och helst av allt bara vill hem till frun i LA. Ethan är en lösdrivare med målet att bege sig till Hollywood och bli nästa stora stjärna på skådespelarhimlen. Den ena av dem ser roadtripen som det roligaste som hänt på länge. Den andra? Han är inte fullt så entusiastisk.

På pappret är “Due Date” en komedi som vilken annan dussinkomedi som helst. Två personer med olika personligheter som tvingas utstå varann under en roadtrip genom USA är ingenting som är speciellt revolutionerande. Men roadtrip-konceptet är alltid tacksamt att göra film på, och med Galifianakis och Downey Jr. i huvudrollerna landar “Due Date” flertalet snäpp ovanför standardkomedin. De två karaktärerna kontrasterar varandra väl och skapar situationer som, när de är som sämst närmar sig simpel kiss- och bajshumor, men desto oftare är både snillrika och väldigt roliga.

Med ren och skär underhållning som främsta mål försöker sig “Due Date” inte på några djupare analyseringar eller budskap. Det kan man köpa. Man kan också köpa de logiska brister som dyker upp titt som tätt – exempelvis att karaktärerna klarar sig oskadda från situationer som i teorin borde invalidiserat dem. “Due Date” lyckas ändå med det den försöker lyckas med. Det är en film som, likt “Baksmällan”, gör skäl för sin genrekategorisering som komedi och ofta är precis så rolig som den försöker vara.

“Due Date” kommer inte att revolutionera komedi-genren, men det är ändå en rolig och varm film under en höst, som när jag nu tittar ut i höstnatten och hör vinden slå mot fönstret, ser ut att bli allt annat än varm.