Dumpad

Judd Apatow hade aldrig blivit någonting utan sina vänner. Han producerar sina kompisars manus och låter andra, oerfarna, vänner regissera. Filmerna har samma teman, det är sex och barnslig humor för alla mellan 15 och 25.
Samtidigt som styrkan i Apatowproduktionerna är just vännerna och att det märks att man haft roligt när man spelat in filmen, är det också en nackdel. Jason Segel, som skrivit manus och spelar filmens huvudroll har aldrig skrivit en långfilm eller ens en ståuppakt. Det märks. Woody Allen, för att ta ett exempel, skapar situationer och applicerar skämt. Segel skriver skämt och skapar situationer utifrån dem. Det blir stolpigt och filmen förlorar sitt tempo när varannan scen egentligen inte tillför någonting för att driva filmen framåt.

Det blir lätt så: du är 28 år och har skrivit skämt i ett anteckningsblock sedan du var 15, klart att du öppnar anteckningsblocket och plockar allt som är kul, även om det är dumt och opassande.

Men, “Dumpad” bjuder på en del scener som är genuint roliga. Men för för att situationskomiken ska fungera hela vägen hade Segel behövde en rappare film. Huvudhistorien är simpel. Segels huvudkaraktär Peter Bretter är en slacker med alldeles för snygg brud (Kirsten Bell) som dessutom är tv-stjärna i en CSI-ripoff. Hon lämnar honom, varpå han flyger till Hawaii för att koppla av och komma bort från stressen i Los Angeles. Men där är också hans ex tillsammans med sin nye pojkvän, brittiske rockstjärnan Aldous Snow.

I sin ojämnhet lyckas “Dumpad” ibland hitta en framgångsrik ton. Även det grövsta framstår som oskuldfullt och sympatin för sorgliga karaktärer som gör sitt bästa är som vanligt stor. Jack McBrayer från “30 Rock” är ett nytt ansikte i Apatow-ensamblen, och sköter sig utmärkt brevid Apatowveteranterna Bill Hader, Paul Rudd och Jonah Hill.

“Dumpad” är den dumaste från Apatow-gänget och en ny “Supersugen” eller “På smällen” är det inte.