Duplicity

Tony Gilroys senaste är en film som handlar om bedrägeri på hög nivå. En lättsam thriller med inslag av romantik och komedi. Julia Roberts och Clive Owen spelar föredetta agenter för CIA respektive MI6 med ett gemensamt förflutet. Nu arbetar både Ray Koval (Owen) och Claire Stenwick (Roberts) som spioner på den privata marknaden där två rivaliserande företag i skönhetsbranschen slåss om tronen. Deras uppgift blir att som anställda åt det ena företaget infiltrera det rivaliserande bolaget och stjäla en ny produkt innan den hunnit lanseras. Spionerna har emellertid en dold agenda och är på väg att genomföra en egen blåsning som ingen har en aning om utom de själva. Men vem kan man egentligen lita på?
Tony Gilroy var tidigare känd som en framgångsrik manusförfattare som varit ovillig att regissera sina verk. Han regidebuterade dock med kritikerhyllade “Michael Clayton” för två år sedan och måste ha fått blodad tand i och med att han återigen tar sig an rollen som regissör. Trots det lyckade resultatet med “Michael Clayton” kan man konstatera att dubbelarbetet denna gång gått ut över manuset, det är inte skräp men inte heller något mästerverk.

Filmen är ganska utmanande, främst genom att vara medvetet otydlig snarare än komplicerad. Detta innebär hur som helst att det gäller att hänga med i svängarna när det kommer till handlingen. “Duplicity” hoppar från olika länder samt tidpunkter och tittaren lämnas ofta till att dra sina egna slutsatser av det som sker. Detta hantverk faller på en mycket viktig punkt; oförmågan att engagera tittaren, grunden till detta är ett bristande manus och icke tilltalande karaktärer. Upplösningen i slutet är okej men tar en vända för mycket, när trådarna knyts ihop kan man konstatera att less is more.

I huvudrollerna återfinns två individuellt kompetenta aktörer. Clive Owen är framför allt duktig på att förmedla sårbarhet, det har han visat tidigare i bland annat “Children of Men”, men han har också en bra komisk timing. Julia Roberts är monoton, men absolut skicklig. Det fungerar dock inte, deras brist på kemi och anonyma samspel blir alltför kännbar i denna film. En skådespelare som aldrig upphör att förvåna mig över hur duktig han är, är Paul Giamatti. Tom Wilkinson gör också bra ifrån sig, både Giamatti och Wilkinson spelar två föraktande och självgoda chefer på den absoluta toppen.

“Duplicity” är således ingen katastrof, bara en besvikelse. Sanningen är att man lämnas med en känsla av tomhet när eftertexterna rullar. Slutprodukten gör inte förutsättningarna rättvisa får man lov att konstatera. Tony Gilroy använder familjära knep utan att tillföra något nytt den här gången. Replikerna lockar inte till många skratt, problemlösningen kommer inte få publiken att känna sig smart och romansen mellan Claire och Ray saknar som sagt gnista. Det här är ett intetsägande industrispionage som man klarar sig utan.