Effi Briest

“Kulturtanter och kulturfarbröder i alla åldrar anropas, det är tid att glädjas, “Effi Briest” är här. Det bjuds på lagom mycket snyggt snusk och kostsamma kostymer i en film om kärleken och livet.” Så skulle en annons för detta Harlequin-melodram förklädd till Arthouse-drama låta. Det finns ett irriterande anslag i filmen som riktar in sig mot den del av publiken som vill ha samma underhållning som “popcornpubliken” men samtidigt känner sig lite för fina, för intellektuella, för att gå och se “Avatar”.
Sitt rykte som “konstfilm” får “Effi Briest” genom sin stamtavla, romanen från 1895 av Theodor Fontane och Fassbinders film med samma namn från 1974. Regissören Hermine Huntgeburth lurar dock ingen, detta är en konventionellt visualiserad historia utan tillstymmelse till ambitioner att kommunicera något utöver den banala äktenskapsskandal som står i filmens centrum.

I Fassbinders utmärkta version dissekeras borgarklassens inte så diskreta icke-charm i tablåer som främst visar tiden mellan de “dramatiska” händelseförvecklingar som fokuseras i den aktuella filmen. Med distanserad berättarröst, Brechtinspirerade alienationseffekter och asketiskt stram estetik skapar Fassbinder en dramaturgi nästan diametralt motsatt till Huntgeburths konventionella berättarteknik som aktar sig noga för att inte tänja några gränser.

Det finns många spår, om klass, etik och genus, som skulle kunna utforskas med hjälp av narrativet men till skillnad från Fassbinder verkar Huntgeburth fullt nöjd med sin hermeneutiskt slutna kärlekshistoria befolkad av figurer lika klichéartade som vilka såpakaraktärer som helst.

Vill man ha en “finare”, mer kulturell, såpopera är “Effi Briest” dock ett utmärkt alternativ. Man får stormande kärlek, ond bråd död, patriarkal politik och naiv oskuldsfullhet paketerad i en kompetent visualiserad film med dragning åt det svepande episka hållet.

Skådespelarna, speciellt Julia Jentsch i titelrollen, får på de flesta håll godkänt när de tampas med att blåsa liv i sina svulstiga men innehållslösa karaktärer. Precis som de flesta av filmens övriga komponenter är skådespeleriet kompetent men utan karaktär. Hela filmen känns istället medvetet beräknad för att passa en viss målgrupp, en process som raderat alla spår av innovation eller egenhet och lämnat oss med en film som varken upphetsar eller upprör i sin trista jakt på att vara så fin och lagom som möjligt.