Ego

En douchebag, av bratvarianten med kass kvinnosyn och snobbigt uppblåst ego, förändras något när han av en olyckshändelse blir blind och börjar få känslor för sin hjälpassistent. Några otroliga händelseförvecklingar senare och han är fortfarande en nästan lika stor skitstövel, även om filmen försöker lura oss att han har lärt sig något av sina prövningar och kontakt med assistenten, vars “vanliga” utseende skiljer sig från de blonda silikonbrudar som “douchen” i vanliga fall föredrar. Varför ska vi i publiken bry oss om honom? Jag gillar honom varken när filmen börjar eller när den slutar.
Rollfigurerna i “Ego” känns mer som representationer av manusets fördomar än personer av kött och blod och hela storyn klingar falskt. här. Varje scen fylls till bristningsgränsen av klyschor och förlegade stereotyper. Allt känns beräknat och förljuget utformat för att hitta konventionell dramatik och romantik mellan brat och “vanlig” tjej.

Förutom det fläckvis godkända skådespeleriet, filmen innehåller tyvärr också några scener där dialogen får skådespeleriet att kännas som taget från närmsta gymnasieuppsättning, räddas “Ego” från bottenbetyget av ett foto som ofta är riktigt bra. De enda skratten som går att hitta i filmen framkallas egentligen av hur löjligt förutsägbart allt är.