En enkel till Antibes

“Med barn som er måste man ha humor.” En mening som säger det mesta. George (Sven-Bertil Taube) fyller 73 år och fylls av tankar runt livet. Rannsakning av individuella val, rätt eller fel och problematiken med att göra saker på rätt sätt – enligt normen. Sonen (Dan Ekborg) har en bunt papper från kronofogden och dottern (Malin Morgan) döljer djupa sår. Deras plan att sälja huset och placera fadern på hem grusas när George bestämmer sig för att återta kontrollen över sitt liv.
Richard Hoberts första film sedan 2005 är en historien om hur gammal kärlek aldrig tynar bort. Den tar många avfarter och krokiga svängar för att presentera sin poäng, och trampar då och då i klyschiga spår. Samtidigt som den vågar vända upp och ned på minerad mark. Med Norrbottens vackra naturlandskap som fondtapet sitter George, hans hemhjälp (som spelas av den relativt okända Rebecca Fergusson) och countrymusikern tillika likbilschauffören Tony (Torkel Pettersson). Deras samtal om döden, livet, vegetarisk leverne, samtidigt som de oproblematiskt delar en joint, är en av de charmigaste biominuterna på riktigt länge.

Hobert lånar friskt från klassikern “Smultronstället”, och jag väljer att tro att det är regissörens egen homage till Ingemar Bergman och inte brist på fantasi. “En enkel till Antibes” har stundtals potential att bli en modern klassiker, men oavsett hur stabilt fundament den står på – så är de bärande balkarna alldeles för tunna för att hålla hela vägen till Antibes. Vilket är synd. För det kunde blivit så bra.