En förlorad värld

Det ligger något i den brittiska överklassens vridna vardag som alltid gör sig lika bra på den vita duken. Det skenheliga, dekadenta och fullständigt underbara livet för de kolossalt konservativa britterna lyckas alltid roa tittaren, oavsett om det är komiskt eller tragiskt. Julian Jarrolds film “En förlorad värld” behandlar precis detta tema och lyckas, trots att han inte egentligen bjuder på något nytt eller revolutionerande, bespara filmen från att bli blasé och sjunka in i raden av andra filmer av liknande karaktär.
Vi får ännu en gång vittna vad som händer när en utomstående faktor stör den sköra balansen i toppskiktet av Englands efternamnshierarki. Totalt kaos. Det är inget nytt att de putsade ideal som denna grupp av människor visar upp för pöbeln, är totalt korrumperade och i själva verket rätt vidriga. Den delen kan inte längre agera fundament för dessa filmer. Istället måste man nu tävla om vem som kan göra den mest imponerande, pampiga och totalt oförlåtande skildringen av dessa människor, en tävling som “En förlorad värld” kan vara med och kämpa i, men inte vinna.

Jarrold har inte bara gjort ett bra, men också ett påkostat och välgjort försök till att ge oss största möjliga avsmak för den brittiska överklassen. Musiken, de oförfinade dialogerna och de förfinade scenerna producerar tillsammans en film som är både vacker och tragisk. Om den hade varit något kortare skulle effekten ha optimerats ytterligare. Men de sista tjugo minuterna av filmen känns som omotiverad utfyllnad till ett tomrum som borde lämnas till tittarens fantasi.

Stora slott och snygga kvinnor kan dock bara imponera till en viss gräns. Filmen känns tillslut som något av en penisförlängare med en sofistikerad personlighet, lite som en Ferrari på landsbygden; snygg, stilfull men oundvikligt en smula overkill.