En man som skriker

Tchadiske regissören Mahamat-Saleh Harouns fjärde långfilm handlar om Adam, eller “Champ” (Youssouf Djaoro) som han också kallas, en 55-årig före detta elitsimmare som är poolansvarig på ett hotell i Tchads huvudstad N’Djamena, ett jobb han utför med stolthet. Adams närmaste kollega är hans son Abdel (Diocounda Koma), en tjugoåring som dokumenterar varje dag med sin kamera. Far och son utgör en harmonisk duo och tillsammans med Mariam (Hadje Fatime N’Goua), Adams hustru och Abdels mor, en lycklig familj trots att landet befinner sig i ett eskalerande inbördeskrig och hotellet där de arbetar är på väg att privatiseras.
“En man som skriker” handlar om att förlora sig själv, inte som en följd av händelser vi inte kontrollerar, men som en konsekvens av de val vi gör när livet går över styr. “Livet går vidare” säger David (Marius Yelolo), hotellets kock och Adams vän som är en av de första att drabbas av nedskärningarna. De båda männen har att tillsammans hantera insikten att deras passion och livslust inte betyder mycket för någon annan än de själva. David anser att problemet är att de lägger sitt öde i Guds händer, en Gud han fortfarande tror på men som han inte längre har något förtroende för. En påminnelse om att vi väljer våra handlingar oavsett omfattningen av de prövningar vi står inför, och att det är upp till var och en av oss att leva upp till våra egna krav på den slags människa vi bestämmer oss för att vi vill vara.

Mariam grälar både på sin man som reagerar med passivitet inför den annalkande fara som rebellerna som närmar sig innebär, och på den osynliga grannen som ständigt ber om tjänster utan att erbjuda något i gengäld. Hon vet att vår värdighet är förankrad i det vardagliga, som att laga mat, sjunga och sörja för våra närstående. Att det är genom att ha ett syfte i livet och försöka vara en så fullkomlig människa som möjligt som vi kan känna den stolthet och värdighet som är nödvändig för att vi ska kunna bemöta andra och oss själva med respekt. Precis innan vi förlorar oss själva förlorar vi de osagda och nästan obemärkta men livsviktiga vardagshandlingarna som att tacka för maten och kärleksfullt dela en frukt med den vi älskar.

Med sitt karaktäristiskt stillsamma filmspråk avslöjar Mahamat-Saleh Haroun hemligheten bakom ett anständigt liv för en publik som har tid för långsamma och till synes odramatiska skeenden sprängfyllda med mening. En hemlighet som stavas värdighet och stolthet.

Sydafrikanske regissören Khalo Matabane twittrade nyligen att “Konst är som bäst när den berör den fundamentala innebörden av vad det är att vara människa, inte bara våra materiella och fysiska strävanden, utan även de existentiella.” En perfekt beskrivning av “En man som skriker” som är en lysande film och en omistlig betraktelse av förmågan till och behovet av självförverkligande genom matlagning, sång, simning eller något så anspråkslöst som att ansvara för en simbassäng.