End of Watch

End of Watch blandar realistiskt vardagsliv för poliser i Los Angeles med bombastisk jakt på filmiska storskurkar. De mer trovärdiga delarna är bättre än de mer spektakulära men helheten fungerar tack vare självsäker regi och fantastiskt skådespeleri.
Filmen hade mått bra av en mer nyanserad bild av poliskåren och dess aktioner, här finns inga hjältar i den klassiska (super)hjältebemärkelsen men inte heller några korrumperade eller verkligt “dåliga” poliser. Faktum som gör att filmen ibland känns som en reklamfilm för polisen, en sådan som vågar visa upp sämre sidor men i slutändan inte är särskilt intresserad av att kritisera seriöst.

Kriget mot drogkarteller, filmens “big bad”, känns konventionell och bara måttligt intressant. Den höjer spänningsgraden och tillfredsställer alla som är ute efter en “vanlig” polisfilm men motarbetar resten av filmens mer realistiska element. Delarna av filmen som lever kvar i minnet är istället de som känns mer mänskligt allmängiltiga, som t.ex. de pragmatiska kärleksförhållanden och kompiskärleken mellan huvudprotagonisterna. Filmen visar på ett bra sätt hur människor från olika kulturella bakgrunder kan svetsas samman och utveckla genuin vänskap och respekt för varandra.

En anledning till detta är de fantastiska skådespelarinsatserna, Jake Gyllenhaal och Michael Peña gör två av årets bästa rolltolkningar och bidrar starkt till att vi publiken bryr oss om vad som händer med rollfigurerna. En annan orsak till att man blir så involverad är David Ayers personregi. Ayer har visat tidigare, i Harsh Times, att han är en mästare på att få ut karriärshöjdpunkter av redan respekterade skådespelare.

End of Watch är bäst som relationsdrama men lyckas underhålla fans av flera andra genrer.