Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv

Boonmee avnjuter chilismaksatta glasnudlar tillsammans med sin svägerska och sjukskötare. Snart får han även finbesök av döda släktingar, förkroppsligade av en vålnad och ett apspöke. Middagssällskapet påminner vår huvudperson, döende av njursvikt, om att slutet kan vara början på något annat.
Skriven och regisserad av Apichatpong Weerasethakul, Thailands störste auteurexport, som med denna tidstrotsande färd erhöll guldpalmen under fjolårets Cannesfestival. Tim Burton var juryordförande och lär ha fallit pladask för sagostämningen, men jag imponeras främst av den kompromisslösa unionen mellan dikt och verklighet; varelserna förgriper sig aldrig på de långa tagningarna och det lågmälda skådespeleriet.

Skildringarna av tidelag kan få mer konservativa biobesökare att skåda Sodom och Gomorra i de thailändska skogarna, men är det inte fullt naturligt för en regissör som vill skildra föreningen mellan människa-djur-natur? Jag har inga problem med att prinsessan överger den klassiske grodan för en snabbis med en pilsk fisk – så länge det utförs med Weerasethakuls humor.

“Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv” är knappast flygunderhållning som svenskar kommer att få se på planet till Thailand, men likväl en trivsam tripp till ingenmansland som ömt trampar sönder ens mentala tidtagarur.