Fired Up

Cheerleading är nog bland det mest menlösa man kan titta på. Tjejer som hoppar runt och sprätter i olika formationer för att pumpa upp moralen i stackars pojkar som fått äran att spela i skolans ledsamma fotbollslag är inget annat än ren misär för ögonen. “Fired Up” är en film som helt tillägnas denna ädla konst, och att titta på den är som att falla handlöst ner i en svart avgrund där det enda som väntar på dig är köttätande pirayor.
I grund och botten är det en high school-film enligt bokens alla regler. Något som snabbt förkunnas är att det saknas en hel del vitala sidor ur just den här boken och därmed inser man snabbt att en potential skrattfest inte är att vänta. Intrigen är fullständigt löjeväckande. Två ultrakåta sportfånar bestämmer sig för att skippa ett träningsläger med grabbarna för att nästla sig in i fotbollslagets cheerleadingteam, enbart för att kunna lägra så många sköna damer som möjligt på två veckor. Grädden på spenaten blir ju givetvis när killarna, tro det eller ej, fastnar för cheerleading och inser att det är deras kall i livet. Jag gissar på att manusförfattaren inte hade allt kaffe i termosen när han skrev detta.

De två herrarna, eller pojkarna om man så vill, gestaltas av Eric Christian Olsen och Nicholas D’Agosto och där den förstnämnde överspelar till nya pinsamma nivåer har den sistnämnde skippat allt för många teaterlektioner för att ens lyckas med det. Den råa humorn vi har utsatts för i en rad mer eller mindre lyckade komedier på senare tid är inte närvarande utan här har dialogen polerats och slipats, men för säkerhets skull kryddats lite sådär busigt så att det passar de yngsta i tonåren. Det känns som ett stort handikapp för filmen och det gör att den bara blir jobbigt återhållsam eftersom hela konceptet med “Fired Up” skriker barnförbjudet.

Det bjuds inte på många skratt och hela filmen känns misslyckad redan från start. Den är löjlig och extremt överspelad, och upplägget är så standard det bara kan bli för en film i den här genren där illa skrivna stereotyper måste trängas om uppmärksamhet på grund av det dåliga manuset. När det sedan bjuds på referenser till en annan cheerleadingfilm jag råkade se för många herrans år sedan, nämligen “Bring it On”, då var det nära att ett bubblande nervsammanbrott började växa inom mig.