För kärleken

Olika personer på olika platser som alla är brickor i den plan ödet har beslutat sig för att sammanfläta dem i. Triviala beslut som resulterar i avgörande. Det finns bra sätt att göra sådana här filmer på. Och det finns dåliga sätt. “För kärleken” – är ett dåligt sätt.
Socialarbetaren Moses (Gardinger) och hans fru Karin (Novotny), den arroganta tv-kändisen Bosse (Brunnberg) och skådespelaren Håkan (Sauk) samt Francis (Glover) – en man från Gambia som tappert försöker sälja sina importerade souvenirer från hemlandet till medelsvensson i villaförorterna. Alla har huvudrollerna på ett eller annat sätt i den historia som utspelar sig under en vanlig dag i Malmötrakten. Ilska. Sorg. Besvikelse. Kärlek. Glädje. Oförståelse. Kulturkrockar. De flesta ingredienser finns här. Tråkigt nog blandas de inte allt särskilt lyckat.

“För kärleken” har ett stort problem som sänker hela produktionen. Att försöka öppna ögonen till tonerna av en väckarklocka för smygrasismen som genomsyrar det svenska folkhemmet lite här och var. USA vs muslimen i fråga om terrorstämpling. Rond 1. Det svenska folkhemmet vs den färgade mannen. Rond 2. Polisens förhållningssätt till utlänningar. Rond 3. Detta är ingen fråga man kastar omkring utan att vara beredd att gå distansen. Regissören samt manusförfattaren Othman Karim konstaterar egentligen inte mer än att vatten är vått och att solen lyser i sina försök att bilda opinion. Det är 2010. Vi vet hur det svenska samhället ser ut.

Othman är tillbaka i 1991 och målar upp en tillvaro där allting är väldigt svart eller vitt. Filmens fokus blir oklart – vilket tydligt märks då den starkt arbetar för att bygga upp en rafflande upplösning som när den når sin kulmen bara blir ett platt fall utan större spektakel. Synd då filmen faktiskt har små stunder av klass – när Francis möte med villaidyllen visar en bild av det Sverige som fortfarande bjuder främlingar på kaffe. Stunder som skall ta udden av den hemska baksidan av den främlingsfientlighet som gror hos vissa invånare. Det blir stundtals ett långt moment 22.

Skapliga insatser från skådespelargänget. Intetsägande foto med musik från soulkungen Stephen Simmonds. Det räddar inte filmen och man kan väl enklast sammanfatta det såhär: När Othman Karim såg Paul Haggis “Crash” och bestämde sig för att skriva en svensk variant med samma tema borde han tagit sig en lång funderare på om han verkligen borde ha plagierat rasism-spåret också. Kanske inte.