Försvunnen

“Försvunnen” tar formen av en psykologisk thriller som positionerar sig, om man tittar på dagens svenska filmklimat, någonstans mittemellan de militant kommersiella uppföljarna och de senaste årens finfina “mindre” filmer.
“Försvunnen” kör hårt på det beprövade konceptet om en kvinna i fara när den berättar historien om Malins ensamma bilresa. Sofia Ledarp är bra i huvudrollen och Kjell Bergqvist repar sig efter den smörja som var Åsa-Nisse och återvänder till den fina form han hade i Bröllopsfotografen. Ju mindre man säger om Björn Kjellmans tafatta insats desto bättre, svagt skådespeleri i en totalt redundant roll som känns påklistrad för att kunna få med ännu en, haha, “filmstjärna”.

Regissörerna Åkesson och Olsson håller ett bra tempo i filmens inledning och bygger mästerligt upp spänningen genom att passande långsamt berätta varför Malin åker ifrån sin hemstad samtidigt som en bil kanske, eller kanske inte, förföljer henne. Spänningen hålls uppe filmen igenom, men bara tacka vare iscensättningen, som hantverksmässigt kan tävla, och kanske vinna mot, liknande amerikanska filmer. Manuset känns däremot forcerat och vissa händelseförvecklingar känns lika osannolika som att Lasse Åbergs nya Sällskapsresanfilm kommer att bli bra.

Likheten med dessa amerikanska filmer är också filmens stora svaghet. Det finns inte mycket som skiljer filmens narrativ från den myriad av “psykologiska” thrillers från landet i väst som går direkt till DVD. Det är synd filmskaparna inte ens försöker hitta på något som kan kallas eget, filmen skulle aldrig varit i närheten att gå upp på bio om det inte varit för att den är svensk och har Bergqvist/Kjellman i rollistan. Bergqvists karaktär eggar till början intresset, något som tappas bort mot mitten av filmen, ungefär när Kjellman dyker upp för andra gången, när karaktärsutvecklingen offras för ett tröttsamt springande i skogen.

“Försvunnen” är inte en särskilt bra film men heller inte dålig om man jämför med andra dussinthrillers. Vad som är lovande är att det bästa med filmen är regin. Kanske är det dags att lämna över skrivandet till någon annan nästa gång. Med en bättre manusförfattare kan kanske de båda Karlskronasönerna skapa en film som inte bara är spännande för ögonblicket utan också lever kvar i tankarna när ljuset i biosalongen tänts.