Friends with Kids

För att vi ska acceptera premissen i “Friends With Kids” krävs det att vi, till att börja med, håller med om att barn per automatik transformerar gifta par till hatiska monster utan kontroll över deras spirituella liv. Annars fungerar det inte.
Adam Scott och Jennifer Westfeldt (tillika regissör) spelar två vänner som ser sin omgivning skaffa barn (Jon Hamm och Kristen Wiig, som ett par och Maya Rudolph och Chris O’Dowd som ett annat). Deras vänner transformeras till skrikande stereotyper och tappar kontrollen över sina liv. Så, Scott och Westfeldt – som inte är involverade varken emotionellt eller sexuellt – bestämmer sig för att bli någon typ av antites till deras vänner krackelerande förhållanden. De ska uppfostra ett barn tillsammans samtidigt som de lever sina liv separat, med allt vad det innebär.

Premissen i sig är naturligtvis skrattretande. Och Westfeldt lyckas aldrig övertyga oss om varför vi ska köpa hela konceptet. Hon tar någonstans för givet att vi ska acceptera att deras liv, – med ambitiösa karriärer, aktivt socialt liv – och sedan också föräldraskap, ska fungera per automatik. Men, som oftast när det kommer till sådana här experiment fungerar det inte lika väl i praktiken som i teorin. “Jag kommer att vara 100 procent engagerad, hälften av tid”, lovar Scott tidigt i filmen. Och det är ungefär vad som räcker för att bygga filmens etiska och konceptuella ryggrad. Westfeldt förklarar aldrig varför hennes huvudkaraktärer inte har någon romantisk koppling till varandra eller vilka problem deras kreativa lösning egentligen löser.

Ironiskt nog är “Friends With Kids” bäst när den inte handlar om barnen. Westfeldt och Scotts kompisrelation känns genuin och med smart dialog frambringar den en del lätta skratt. Men när filmen manövreras över till en klassisk rom-com förlorar den också den genuina känslan och blir precis som filmens tes, sämre när barnen kommer.