Fyra år till

“Fyra år till” är mjäkig när den försöker satirisera den svenska politiken men ger oss ett charmigt porträtt av ett romantiskt förhållande mellan två män tillhörande motsatta politiska sidor.
Björn Kjellman spelar, på sitt vanliga halvapatiska sätt, David Holst som i egenskap av populär ledare för Folkpartiet är nära positionen som stadsminister. Valdagen, som avhandlas i filmens första tio minuter, håller på att uppfylla Davids drömmar då det borgerliga blocket går mot seger. Men just när den vinnaren ska till att krönas så visar det sig att kristdemokraterna inte klarat spärrat till riksdagen, något som leder till fyra år till för Socialdemokraterna.

Klipp till en tid senare och Holst har tappat nästan all sin popularitet. Han verkar inte ha något intresse av, eller kunskap om, politik och det är svårt att förstå varför han överhuvudtaget är partiledare. Det politiska ansvaret läggs istället över på hans medarbetare och fru Fia, spelad av Tova Magnusson som också står för den kompetenta men lite lata regin.

Även om det finns några få politiska “zingers” av rang, så är filmen alldeles för feg i sin drift med politiken. Båda blocksidorna måste få lika mycket spott och spe så att ingen i den potentiella publiken, mer än kanske den mest rabiata högerextremisten, blir alltför upprörd. Filmen lyfter när Eric Ericsons öppet homosexuella karaktär, som också är socialdemokratiskt stjärnskott, presenteras som kärleksintresse för den djupt förnekande Holst. Om Kjellman går på typecastad sparlåga och mest bevisar bristen på fantasi hos svenska rollbesättare när det gäller vissa typer av roller så lyser Ericson upp duken.

“Fyra år till” dippar mot slutet när berättelsen stressar mot en förutsägbar upplösning men vägen dit ger oss både några skratt, fina personporträtt och välvilliga funderingar om varför samhället har så svårt att acceptera förhållanden som bryter mot heteronormen. Kritiken mot fördomar hjälps av charmigheten i de båda männens förhållande och Ericsons naturliga och icke-stereotypiska porträtt av en homosexuell man tillfreds med sin sexualitet även om mjäkigheten i den politiska satiren ibland spiller över även till filmen romantiska spår.