G.I. Joe: The Rise of Cobra

En vapenentreprenör och hans gedigna samling skurkar gör världen osäker, men specialstyrkan G.I. Joe är här för att rädda oss – så länge någon annan städar upp efter explosionerna.
Stephen Sommers är möjligt vår tids mest välbetalda kalkonregissör, med Brendan Frasers mumieexpedetioner och “Van Hellsing” på samvetet. Inte kan man beskylla honom för att vara icke-konsekvent i sitt konstnärskap, för även här iscensätts våta pojkdrömmar från actionfigursslag i badkaret. Det hörs och syns och tillåts aldrig vila, utan att någonsin bli för våldsamt eller otäckt. Men det är ej matinéfilm av Spielbergskt slag, för energin härstammar knappast från berättande i mån av skådespelarregi, kompositioner eller kamerarörelser. Klipprummet kolliderade för länge sedan, i ruinerna av datoranimatörernas räder.

Underhållningsvärdet kan man dock inte bortse från. Det är anspråkslöst, hjärndött och befriande i all sin enkelhet. Manuset är av tecknad tv-filmsstandard, med uppenbara karaktärer, krystade relationer och så självklart en superskurks ondskefulla hånskratt. Smaklösheten framstår ofta som medveten utformning av en film som är camp av blockbusterproportioner.

Högkvarteret kallas The Pit. Där ryms hologram, knappande hackers och hunks redo för krig. Det här är “Team America” – men marionettdockorna har lärt sig gå utan trådar.