George Harrison: Living in the Material World

Premisserna för en dokumentär om George Harrison är i grund och botten goda. Som den mest fascinerande i världens största band genom tiderna är den forne Beatles-gitarristen märkligt bortglömd. Där Lennon var kaoset, McCartney pop i fingerspetsarna och Starr den skicklige medmusikern, fanns i Harrison en esoterisk, plågad själ som har förblivit alltför outforskad i de större sammanhangen. Med Martin Scorseses dokumentär föddes förhoppningar att dessa frågetecken kunde rätas ut.
Förhållningssättet till den porträtterade skiljer sig här från det i “No Direction Home”, Scorseses dokumentär om Bob Dylan. Där följde vi strängt kronologiskt Dylan från födseln i Duluth till senvåren 1966. “Living in the Material World” är mer en karaktärsstudie, som stödjer sig på ett ungefärligt kronologiskt berättande för att styrka hur jaget Harrison påverkas och formas av det som händer runt om honom.

Svårigheterna i denna berättarteknik är att för att engagera fordras en närgångenhet till objektet; något som i Scorseses film saknas. Vid vart tillfälle att få ut något fängslande från intervjuobjekten sätts munkaveln på. Oavsett om det handlar om självcensur eller brist på förståelse för det värdefulla hos den som intervjuar berättar “Living in the Material World” aldrig det vi önskar höra. Hur infekterad var, under perioder, egentligen relationen till Lennon/McCartney? Uppfattade Harrison, som andra källor menar, sig verkligen mobbad och avvisad? Varifrån kom det kraftiga agget mot det brittiska skattesystemet? Vi förstår snart att intentionerna bakom filmen inte är att på djupet utforska George Harrison, snarare än att teckna en trevlig och tillrättalagd helgonbild.

Men vem ska förstå George Harrisons natur och dess betydelse när det enbart skrapas på ytan? Vi gör det knappast genom att Eric Clapton, Tom Petty och Paul McCartney sprider varma ord om den framlidne. Vi kände redan till Harissons intresse och engagemang för den indiska kulturen och musiken, och att han som soloartist spelade in ett av världens bästa album. Scorseses problem är att han på över tre timmar (!) knappast kommer längre än så. En så lång speltid kan enbart legitimeras med intressanta uttalanden eller ny information.

De som har den största glädjen av “Living in the Material World” är de som aldrig tidigare mött Harrison annat än som gittarslingor i “Twist and Shout” eller “While My Guitar Gently Weeps” – för andra är det tre timmar där en bråkdel är av värde.