Get Smart

Mel Brooks hade jobbat några år på Broadway när han för 43 år sedan skapade tv-serien “Get Smart”. Några år senare var han den bäste satirikern i Hollywood. Precis som Brooks andra skapelser är det förlöjligande sarkasm som står i centrum och i Get Smart var det 50- och 60-talets agentfilmer som stod i skottluggen. Man blandade lite James Bond, lite kommissarie Clouseau med mycket Mel Brooks. Resultatet? Charmig satir, på gränsen till oseriös, men aldrig barnslig.
Idag, med en enastående karriär bakom sig säger Mel Brooks att han “gillade filmen, Steve Carell var bra”, men det är tomma ord om man tittar tillbaka på hur hans genombrottsserie såg ut. I omvandlingsprocessen från lättuggad tv-serie till satirisk film är det mycket som gått förlorat. Satiren går inte igenom och Steve Carell som Agent 23 känns mer som tredje gradens James Bond med defekter, än som Don Adams misslyckade karaktär. Och det är inte Carells fel att humorn inte går igenom, han är perfekt som en Clouseausk agent som bekämpar hotet från öst. Men Agent 23 är, till skillnad från originalserien, bäst på allt, vid sidan av sin briljanta analytikerförmåga är han en livsfarlig fältagent. Hur är det roligt?

I Frankrike gjorde Jean Dujardin succé som agent OSS 117 för några år sedan, då gick man all in med det satiriska, nästa kopierade ett gäng klassiska Bond-filmer, vände allting upp och ned och lät Dujardin göra sin grej. Det är så jag vill se “Get Smart” och Agent 23, som ett kompromisslöst gnagande skavsår som gör allt för att provocera fram politisk inkorrekta skämt.

Men huvudproblemet med “Get Smart” är inte att satiren stapplar eller att Anne Hathaway och Steve Carell saknar personkemi. Precis som alltid när det kommer till sommarfilmer är det Formeln som ställer till det. Det blir så, när filmen kostar 80 miljoner dollar och har en lika stor reklambudget, saker och ting måste passa in på den välkalkylerade mall filmbolaget tagit fram, allt annat är en självskriven katastrof. Fråga bara Judd Apatow.