Gran Torino

Clint Eastwood har haft en otroligt framgångsrik karriär som både skådespelare och regissör, och tittar vi tillbaka till det förflutna saknar Eastwoods karriär motstycke. Att lyckas kombinera dessa två vitt skilda talanger och samtidigt komma undan med det med hedern i behåll är få förunnat. Clintan är en av dessa och trots sina 79 år, håller han fortfarande fanan högt.
En Ford Gran Torino, årsmodell 72, agerar huvudrollen i detta drama. Först som statist, men sen som huvudpersonen som för samman två människor, och sedan som knytpunkt för deras vänskap. Clint Eastwood spelar Walt Kowalski, en grinig gubbe som egentligen inte gillar någon alls, inte ens sin egen familj. Hans grannar består av en vietnamesisk familj och dem gillar han inte heller. Genom ödet dras han in i en kamp mot kvarterets lokala gangstergäng och får oväntade vänner på köpet i form av familjens son Thao, och deras dotter Sue.

Clint Eastwood använder sig av många klassiska grepp i “Gran Torino”, både när det gäller skådespel och historieberättande. I början kan man lätt tro att det kommer bli en trött upprepning av välkända teman; Eastwood själv solar sig i skuggan av Dirty Harry och ibland förväntar man sig nästan att den klassiska repliken “Do you feel lucky?” ska brista ut vid väl valda tillfällen. Scenariot med grinig gubbe som inte gillar någon, men som till sist får sitt betonghjärta uppmjukat av diverse hjärtskärande skäl, känns definitivt igen. Skillnaden är, att även om Eastwood spelar på säkra kort, gör han det så pass bra att man oundvikligen dras med i historien som är både gripande, och någorlunda välspelad. Eastwood jobbar mestadels med nybörjare vilket tyvärr lyser igenom i stora delar av filmen. Bee Vang, som spelar Thao, har svårt att övertyga i vissa starka scener medan Ahney Her, som spelar Sue, är mestadels lysande. Eastwood levererar som vanligt en mer än godkänd prestation, det krävs lite pondus för att agera actionhjälte vid 79 års ålder, men det är i hans regi som den verkliga styrkan ligger i.

De sista 30 minuterna är eminenta, superbt hanterade av Eastwood som med sin vana trogen leder fram filmen till ett sorgligt avslut. Hans fingertoppskänsla för dramatik är svårslagen och någonstans ligger vemodet kvar även efter sluttexterna. “Gran Torino” må vila på en klassisk grund men i rätt händer blir det en formidabel film.