Gudar och människor

Algeriet. 90-tal. En grupp franska katolska munkar låter vardagssysslorna fortgå vid ett kloster på landsbygden, i ett land där samhällsstrukturen successivt rämnar i kanterna. De lever enkelt, direkt av vad jorden har att erbjuda och med lokalbefolkningen i harmoni nära inpå. Dessa har efter år tillsammans lärt sig respektera varandras tro. Kristen som muslim, trots att landet tidigare legat under Frankrikes stövel. Men kolonialismens sår har ännu inte läkt efter decennier av organiserad plundring och förtryck. Fattigdom och inre splittring leder oundvikligen skutan i in på ondskans farleder och det annalkande inbördeskriget bultar på det bräckliga skrovet.
Gruppens medlemmar delar till en början inte samma åsikt om man skall stanna eller ej då oroligheterna kryper allt närmare och de tvingas konfrontera en handfull av upprorsmakarna. Vi får bevittna förtvivlan och maktlöshet hos ett par av munkarna när gud inte ger svar på tal. Klostrets överhuvud Christian (spelad av Lambert Wilson) slits mellan tankarna att sätta den egna individen i säkerhet på Frankrikes fasta mark och att stanna kvar och sprida gudomligt skydd över de lokala invånarna utan stöd från regeringens väpnade styrkor, som man avböjt. Under ett samtal med byborna framför en av munkarna att “Vi är som fåglar på en gren, vi vet inte om vi ska lyfta eller ej”. En bykvinna intill ger då svaret: “Vi är fåglarna. Ni är grenen. Om ni ger er av, förlorar vi fotfästet.”.

“Gudar och människor” är en film om just gud och människan och vår strävan efter att göra det rätta, att uppoffra sig för de gemensamma värdena, att lyfta sig över det mest naturligt mänskliga och hålla fast vid övertygelsen oavsett konsekvens. Lev det enkla livet och du tvingas att möta det du fruktar. Det lilla är gott nog och lycka utvinns genom kärlek och brödraskap oavsett trosinriktning och etnisk härkomst.

Filmen är en av de absolut viktigaste i nuläget då västsamhällets gryta sedan länge rörts om till en multikulturell substans och där respekten mot varandras olikheter i högsta grad blivit kantstött av allehanda segregation, materiell statusfixering, fördomar och oförståelse.

Det finns nog bara ett problem med denna film och det är målgruppen. Visserligen gick den upp på biograferna i Sverige och visst kunde man se reklamplanscher lite här och var men ändå så blir filmskaparnas motiv tvetydigt. Att skapa en film som berättas genom smalfilmens ramar där ingredienser som långsamt tempo, dokumentärlik iscensättning och torra? Franska skådespelare kan aldrig riktigt attrahera en bred publik oavsett ekonomiskt understöd. Så dessvärre tror jag filmen hade vunnit mer på ett raskare tempo, omkastade scener som skapar ett direkt intresse och visuellt fyrverkeri. Något som många där ute förväntar sig när man hostat upp bortåt hundra riksdaler, slagit sig ned i den plyschbeklädda biostolen med popcornen och läsken redo i hand och med smartphonen motvilligt avstängd. Framför sig tornar en vitadukenskapelse upp som helst ska leverera något som underhåller för stunden. Allt för att få slippa tänka för ett slag.