Hallam Foe

“Hallam Foe” är andra brittiska filmen på kort tid som behandlar observation av andra människor. Andrea Arnolds välregisserade men ologiska “Red Road” handlar precis som “Hallam Foe” också om en människa i sorg. I “Red Road” var det en förtvivlad änka och i “Hallam Foe” följer vi en tonnåring som förlorat sin mor. Övervakningskameror har bytts mot en kikare och Glasgow mot Edinburgh.
Hallam Foe, titelkaraktären, rymmer till Edinburgh för att komma bort från sin fader och hans nya fru. Hallam hamnar i Edinburgh, där han får syn på en person som liknar han avlidna mor. Han tar anställning på samma hotell som kvinnan och kan inte sluta fascineras av likheterna till modern.

“Hallam Foe” är en film som aldrig står stil. Det händer saker hela tiden, och även om allt inte tillför någonting till handlingen, vet vi åskådare sällan hur historien utvecklar sig. Det är detta som gör filmen bra, osäkerheten och förmågan att överraska och följa det psykologiska i Hallams sorgearbete.

Även om “Hallam Foe” marknadsförs som en komedi, stämmer det inte riktigt. Det är en mörk film, ett psykologiskt drama, med komiska inslag. Men det är inte komiken som för filmen framåt. Snarare det faktum att det är så lätt att sympatisera med Hallam. Han må vara en instabil människa med många problem och stå bakom de märkligaste handlingarna, men han är likväl en människa med det varmaste av alla hjärtan.

Men den största styrkan i “Hallam Foe” är bristen på tydliga twister och vändningar. David Mackenzie tar sin publik på allvar och för hela tiden filmen framåt, utan att behöva krydda till historien med övertydliga händelseförändringar.