Hamilton – I nationens intresse

Jag ville så gärna gilla en ny, råare Hamilton. Inte för att jag gillar karaktären, Jan Guillou, svenska actionfilmer eller något annat i den stilen. Men det hade varit så oväntat om Kathrine Windfeld hade kunnat göra en trovärdig svensk Bourne-film. För, tydligen var det så; Windfeld älskar Paul Greengrass, mästaren som gör steady cam-tagningar bättre än någon annan. Men det fungerar liksom inte att ställa sig och börja skaka kameran som om du fick ett epilepsianfall och tro att allt blir trovärdigt därefter.
Mer eller mindre allt i “Hamilton – i nationens intresse” är helt bortom rimlighetens gränser. Personer introduceras, men glöms bort. Folk skjuts på öppen gata (flera gånger om) utan att någon lyfter ett ögonbryn. Vice stadsministern påstås vara involverad i en korruptionsskandal, men vi förstår aldrig hur eller varför. Stadsministern själv är tydligen en ensamt jobbandes politiker som ska ta reda på sanningen på egen hand. Ett amerikanskt säkerhetsbolag styr tydligen hela världspolitiken genom tre töntiga ex-soldater. Hur lågt är det egentligen okej att sjunka när man gör film?

Någonstans är det här ändå en ambitiös film. Den vill vara så mycket mer än den egentligen är. Man plockar in ett gäng patetiska amerikanska C-skådespelare för att försöka legitimera det värdelösa manuset. Man filmar på exotiska platser för att visa sin internationella spännvidd. Man försöker vara högteknologiska när man visar underrättelseplaner på en surfplatta (egentligen ser vi bara tre bilder i en Power Point-liknande uppspelning). Men det fungerar inte.

När jag ett par kvällar efter “Hamilton – i nationens intresse” slår på “Hamilton – Coq Rouge”, som inte är någon märkvärdig film, blir det någonstans extra tydligt att “Hamilton –i nationens intresse” kanske är en av de mest patetiska svenska actionfilmerna någonsin.