Hämnden

Susanne Bier har blivit en jämnhetens mästarinna. Sällan, eller rättare sagt aldrig, gör det danska affischnamnet numera en dålig film. Detta parallellt som hon funnit sina fasta dramaturgiska ramar att arbeta efter. När hon därför i “Hämnden” ställer ett vilt Afrika mot en idylliskt småstadsdanmark är det inte ämnat att förvåna Bier-konnässörerna. En global medvetenhet har präglat såväl “Bröder” som “Efter bröllopet”.
Anton (Persbrandt) har familj i Danmark men arbete som fältläkare i den afrikanska bushen. Om det är på grund av den frånvarande fadern sonen Elias är så skör låter Bier vara osagt. Men att ha en svensk far får han dagligen erfara är knappast en fördel; stryk och glåpord från klassens stökpojkar står återkommande på schemat. Men något sker med Christians, den världsvana miljonärspojkens, ankomst till byn. Den senare bär på en förlust ett barn aldrig bör få uppleva. I alienation finner de två varandra, och medan Elias tafatt låter Christian styra relationen till en allians mot omvärlden tycks ingen märka något.

Danskan har återkommande, tillsammans med manusförfattaren Anders Thomas Jensen, närmast som besatt närmat sig döden och sorgen som sina ämnen att skildra. Mycket riktigt spelar dessa en central roll i “Hämnden”, där så även kontrasten mellan Danmark och en global värld avspeglas. Det är som för att påvisa tesen om hur människan är skapad av samma kött och blod vare sig hon är välbärgad europé eller undernärd afrikan.

Och visst. Biers verk kan ibland slå över i övertydlighet och sentimentalitet; det krävs en hel del av en regissör för att bygga en karriär på död och samtidigt nå stora publikframgångar. Men i ärlighetens namn blir det sekundärt med, såsom i “Hämnden”, utsökta skådespelarinsatser till ett drabbande manus. Morten Søborgs smekande rörliga kamera fångar ett drama som lyser av självförtroende, där varje detalj är just så genomarbetad som man kan förvänta sig av en Bier-film. Jämnhetens mästarinna var titeln.