Hancock

Jag är kluven. Å ena sidan är “Hancock” en okonventionell superhjältesfilm som bryter ny mark och är innovativ, å andra sidan är det ett riktigt hafsverk med en papperstunn historia.
Vad som gör “Hancock” innovativ och spännande i det instängda superhjältessegmentet är attityden till superhjältar. Will Smiths John Hancock är en antihjälte med alkoholproblem som ibland räddar människor i nöd, när han inte har något bättre för sig. Hancock bär inga väldesignade färgglada trikåer eller en arsenal av tunga, intelligenta specialvapen. Men viktigast av allt, Hancock lever i vår värld och tvingas leva med konsekvenserna för sitt handlande. Han är stark och omöjlig att skada, men beter sig ändå som en superhjälte skulle kunna bete sig i vårt moderna samhälle. Konceptet är enkelt, men ändå helt unikt.

Jason Bateman är den godhjärtade PR-konsulten som ser det som sitt uppdrag att vända allmänhetens uppfattning om den vårdslöse och osympatiske hjälten. Och det är där det börjar slarvas, idéerna tar slut och det innovativa upphör. Manuset känns ogenomtänkt och logik saknas genom hela filmen. De oväntade vändningarna och de twisterna är helt ologiska och passar inte alls in i filmens format.

Det är slarvet som fäller “Hancock”; slarvig dramaturgi, slarviga animationer och brist på tydlig version. Men också krigsfilmsregissören Peter Berg som försöker skapa en autentisk Michael Mann-känsla med handkameror och märkliga tagningar. Att beblanda detta med kaosartade scener fulla av effekter fungerar inte. Att plocka det bästa från båda världar tycks inte fungera i praktiken.

Hälften av speltiden är ändå en hyfsat behaglig film som gör sitt bästa för att försöka göra något originellt. Will Smith är (precis som vanligt) lätt att sympatisera med och Jason Bateman lyckas vara rolig trots ett ganska humorfattigt manus.

“Hancock” bygger på en intressant premiss, men där ett tolvårigt originalmanus genomgått alldeles för många rewrites och testvisningar för att resultera i en intressant, genuin och unik superhjältesfilm.