Hanna

Det är svårt att göra nyskapande action som berör på flera plan samtidigt: det intellektuella och det känslomässiga. Bourne-trilogin lyckades, även Matthew Vaughns “Kick-Ass” fick mig att gå igång på fler kanaler än en. Och nu kommer “Hanna”.
Frågan man ställer sig när filmen tagit slut är: hur kan det vara så svårt att göra bra action, när det ser så lätt ut? Ett gäng reko skådisar, en story som berör och ett soundtrack av Chemical Brothers, som för övrigt borde ägna all sin tid åt den här typen av aktiviteter, de gör det föredömligt.

“Hanna” fungerar som en karta över actiongenrens intensiva universum, en karta som undviker många av “dumfilmens” alla fällor. Dock inte alla. Här finns en del irriterande frågetecken som inte lämnar en ifred.

Storyn kretsar kring Hanna, på det stora hela den perfekta mördarmaskinen. Fostrad och upplärd av sin far, en före detta CIA-agent. Uppvuxen i Finlands vildmarker, isolerad från omvärlden fram till sexton års ålder då hon väljer att avslöja deras position och därmed får en massa elakingar på halsen. Sedan börjar en sanslöst upptrappad jakt genom ett ömsom kallt ömsom varmt Europa. Ett innovativt bild/musik-flöde som blandar urflippad dataspelsestetik med bisarra tabloider à la Hal Hartley. Ett tempo som då och då stannar upp och fördjupar karaktärerna. Vem som är bäst är svårt att säga men Cate Blanchett som elak antagonist med anal tandhygien gör inte många fel. Även Tom Hollander som komplex psykopat, med ett koppel av tonåriga skinheadstorpeder, ger mersmak och Saoirse Ronan, Hanna, är naturligtvis jättetuff.

På det stora hela en uppfriskande mixtur vars existens känns förlösande och viktig i en tid där genren annars stagnerat till hälften robotar, hälften vampyrer och där devisen “antal klipp per sekund” sakta men säkert lobotomerat biopubliken till lönsam lydnad. Och även om den har en del logiska luckor så tycker jag att “Hanna” gör ett bra jobb vad gäller att underhålla, skrämma och fascinera. Plus även för dess kopplingar till sagans värld, på sätt och vis en Hans och Greta för 2000-talet.