Hannibal Rising: Ondskan vaknar

Varje monster har en barndom. Även en Chiantiälskande psykopat som Hannibal Lecter. Det är kring denna bests tidiga år som “Hannibal Rising: Ondskan vaknar” kretsar. Filmen tar sin utgång i Litauen 1944, bolsjeviker och nazister strider om det baltiska herraväldet. I en liten stuga tar familjen Lecter sin tillflykt, men belägras snart av en korseld och Hannibal ser sina föräldrar gå under. Under sin uppväxt präglas han av de demoniska drömbilder som har svaret på mysteriet om vad som hände hans syster.
Det är inledningsvis tämligen väl utfört. Suggestivt används kalla färger, kornig bild och en explosiv ljudbild för att konkretisera en tavla av krigets helvete och hungerns makt. Men trots sin lyckade upptakt utvecklas “Hannibal Rising: Ondskan vaknar” tidigt till en alltför traditionell och förutsägbar katt- och råttalek. Det är hämnd och jakt om vart annat.

Hannibal utvecklas olyckligtvis till en ordinär thriller vars hemskheter knappast chockar de mest inbitna Dr. Lecterfansen. Visserligen erbjuds genom Gaspard Ulliel (som den unge Hannibal) ett hyggligt försök till ödesmättade scenerier och replikskiften, men dessa få spänningshöjare skapar en längtan efter mer, och rastlösheten som infinner sig skulle inte ens en Anthony Hopkins i storform kunnat förhindra.

Det är i manuset som den största bristen ligger, de inledande krigsbilderna lovar något som de närmsta nittio minuterna inte kan hålla, att på ett ärligt sätt skildra ett barns trauma och ovisshet om sitt förflutna. Det stannar trots allt en bit från det trovärdiga, och då kan inte en löftesrik backstory och ett hav av Hannibal-psykningar hindrar filmen från att bli ännu en platt thriller-action-drama i enlighet med Hollywoods high-konceptformat.