Happy End

Fem livsöden möter varandra i Björn Runges ensembledrama “Happy End”. Alla fem står i vägskäl i livet. Ensamhet, självmordsförsök, kvinnomisshandel och alkoholproblem är de fyra grundstenarna som låter historierna sväva ut i olika riktningar, för att någonstans förenas i att detta är människor som på något sätt betyder mycket för varandra. Men där gester och ibland våld verkar vara ett starkare kommunikationsmedium än ord blir det inte mycket konstruktivt sagt dem emellan.
Befrielsetrilogin, som Runge själv kallar den, med “Om jag vänder mig om” och “Mun mot mun” handlar om människor som försöker befria sig själva från sina något miserabla liv. Runge är en mästare på att visa hur de till synes enkla vardagskänslorna och konflikterna vi alla lever med är en del av en mycket komplicerade tillvaro. Det finns få liv som är enkla, vilket också Runge menar i sin handfasta regi. Varje scen är en viktig komponent i Runges försök att tyda just den komplicerade tillvaron han målar upp.

“Happy End” må vara klassisk mörk svensk diskbänksrealism. Och det låter kanske inte så upphetsande när du tänker efter. Men Runges svarta humor och det genomgående lysande skådespelet lyfter filmen från det där till synes tråkigt svenska, till det där unikt realistiska svenska som bara några få regissörer på allvar lyckats porträttera.