Harry Potter och halvblodsprinsen

Harry Potter är tillbaka för sjätte gången och det märks att sagan blivit mognare. Dramatiken står i fokus och actionscenerna är färre än i de tidigare filmerna. Regissören David Yates har valt att fokusera på interaktionen karaktärerna emellan och likt som vilka tonåringar som helst är det identitet och kärleksproblem som färgar vardagen. Även om de stora frågorna aldrig ställs är en mer vuxet medveten ton som genomsyrar filmen. Magin blir liksom aldrig en wow-upplevelse, utan snarare en naturlig del i berättandet.
Jag var ändå orolig att den sjätte filmen skulle bli ett steg tillbaka. Den fjärde filmen var lysande och den femte mådde visserligen inte speciellt bra med sin brist på fokus och överflöd av action. Men båda filmerna hade elvaårsgränser, trots att det inte nödvändigtvis var det optimala för filmernas ekonomiska utveckling. Därför kändes annonseringen från den amerikanska censuren att sätta en sjuårsgräns som ett stort steg tillbaka. Skulle de skippa den mörka tematiken och göra lekstuga av serien igen? Knappast. “Harry Potter och halvblodsprinsen” är seriens mest skrämmande, mörka och gastkramande film hittills och underhållning på högsta nivå, även ickefans som jag själv.

Det är till en början svårt att hänga med i filmens höga tempo, i synnerhet för oss som inte läst böckerna. Vi påminns inte vad som hände i den förra filmen och kastas rakt in i sagan där trolldomsministeriet accepterat Lord Voldemorts återkomst. Osäkerheten i trolldomsvärlden är stor och ingen går säker, i synnerhet inte Harry Potter och hans vänner. Det är väl också där filmens problem ligger, den ska berätta en alldeles för lång historia på alldeles för kort tid och mycket ger intrycket av att vara komprimerat.

Men annars är “Harry Potter och halvblodsprinsen” en visuellt fulländad, nästan thrillerliknande film i en fascinerande, paradoxal värld. Och även om det inte på något vis är en fulländad film, hade det inte kunnat bli mycket bättre än såhär.