Heartbreak Hotel

Det har gått 16 år sedan Helena Bergström och Colin Nutley gjorde sin första film tillsammans. Året var 1990 och filmens titel var “Black Jack”. Trots ganska ljummen kritik så inleddes ett samarbete under inspelningen av denna film. Ett samarbete som varar än idag. “Heartbreak Hotel” är det senaste projektet signerat Helena Bergström och Colin Nutley.
Elisabeth har passerat 40-årsstrecket, jobbar som gynekolog och gillar att tillbringa kvällarna på Stockholms barer och diskotek. Gudrun är likaså drygt 40, jobbar som parkeringsvakt och föredrar mysiga hemmakvällar framför kvällar ute på stan. Av en ren slump träffar de varandra och blir snart goda vänner. Eftersom båda är frånskilda bestämmer de sig för att skruva tillbaka tiden 20 år och åter ge sig ut på jakt efter kärleken.

“Heartbreak Hotel” är en film som saknar det mesta. Budskap är ett exempel. Det enda jag kan tänka mig i budskapsväg är något i stil med “världen är inte stor”, detta efter att fullkomligt osannolika samanträffanden sker så gott som hela tiden. Till slut blir det för mycket och när man åter igen får reda på att prästen är ihop med huvudpersonens bästa kompis som samtidigt är ihop med huvudpersonens patient eller dylikt blir det nästan mer en såpa av det hela än en långfilm.

Efter att jag klivit ut från biosalongen tog det inte många minuter innan den första frågan slog mig. Vilken publik riktar sig egentligen “Heartbreak Hotel” till? Jag har fortfarande inte funnit något bra svar på frågan, men jag har svårt att se att man skulle gilla filmen om man inte själv befinner sig i ungefär samma situation som filmens karaktärer. Du ska alltså helst vara en medelålders kvinna – och frånskild. Är du inte det så kommer detta antagligen bara att bli riktigt stereotypt och oerhört långtråkigt.

“Heartbreak Hotel” bygger till stor del på pinsamma situationer som är tänkta att vara roliga, men misslyckas ganska rejält med detta. Istället leder det till att det blir ännu mer pinsamt och i längden bara jobbigt. De få gånger filmen lyckas med att inte vara alltför pinsam blir det faktiskt ganska bra, och jag får erkänna att jag frambringade ett par leenden under dessa stunder.

Trots många brister kan jag inte bortse från två fantastiska skådespelarinsatser. Tack vare Helena Bergström och Maria Lundqvist blir inte “Heartbreak Hotel” så dålig som den borde vara. Huruvida detta var Bergströms och Nutleys sista samarbete eller inte, återstår att se. Antagligen var det inte det. Nutley har onekligen funnit sig en riktig guldgruva i Helena Bergström och hennes fantastiska aggerande. Däremot kan man fråga sig varför Bergström fortfarande envisas med att arbeta med Nutley, för hon förtjänar definitivt något bättre. Detta är åter igen en Nutley-film med dålig regi, men med riktigt bra skådespelarprestationer.