Hellboy 2: The Golden Army

Guillermo del Toro fortsätter bygga på sitt drömprojekt och visar att han har blivit tillräckligt varm i kläderna för att ge den hormonstinne djävulspojken och hans vänner en återkomst med stil.
Tillsammans med seriens skapare Mike Mignola har han författat ner en originalhistoria där vi får stifta bekantskap med en gyllene armé som skapades av alvkungen Balor då kriget mellan alver och människor pågick. Den gyllene armén visade sig vara ett skoningslöst alternativ för att vinna kriget då armén tillintetgjorde människorna på löpande band. Balors tomma inre fylldes dock upp av en slev gruvlig ångest och i stridens hetta föreslog han vapenvila mellan människor och alver. För att söva armén för gott delade han sin kungakrona i tre delar och gav en bit till människorna och behöll två för sin egen räkning. Balors son Nuada motsade sig vapenvilan och gick under jorden enbart för att, några år senare, försöka ta tillbaka delarna och återuppväcka armén.

Den något flummiga historien berättas i inledningen för en ung Hellboy som suger i sig historien på ett sätt som bara barn gör. Vi slussas vidare till nutid och får bekanta oss med det hederliga gänget igen. Ron Perlman, Doug Jones och Selma Blair är tillbaka i god form och alla tre verkar trivas i sina roller. Perlman och Jones är ju mästare på att spela konstiga roller där deras ansikten inte syns och den sistnämnda ger återigen ett märkligt och udda porträtt som Abe Sapien, en karaktär jag inte kan sluta förundras av. En ny karaktär från serien introduceras också, Johann Krauss, och han smälter perfekt in i karaktärsgalleriet och bildar sedermera en ytterst bisarr kvartett. Krauss är en tysk med oanade krafter men har blivit upplöst till ektoplasma genom en olycka och lever nu som ett rökmoln inlåst i en dräkt. Surrealistiskt var ordet och här glänser han med en skön och komisk närvaro och bidrar starkt till den redan avslappnande humorn.

Med en marginellt högre budget försöker Del Toro överträffa föregångaren på alla punkter. Faktum är att han har lyckats och har förstärkt kvaliteten i varje bildruta. Allt känns mer enhetligt och säkert sammansatt och den största förbättringen ligger i det som verkar vara Del Toros favoritområde, nämligen effekterna. Här smäller han av ett CG-fyrverkeri som aldrig verkar ta slut och man hänförs av den visuella kvaliteten i actionsekvenserna. Överflöd är ett ord som inte existerar i Del Toros hjärna och man imponeras av hans gränslösa fantasi och förmåga att skapa originella sekvenser med datorn som hjälp. Med sin skarpa vision och kärlek för karaktärerna lyckas han ibland på ett stilsäkert sätt skapa sin helt egen levande serietidning.

Historien hade mått bra av att utvecklas och utforskas en längre stund och temat om utanförskap hamnar i skymundan till förmån för det visuella. Men lekfullheten i regin, alla fantastiska karaktärer som blommar ut på bild och action fylld till bristningsgränsen gör att “Hellboy 2: The Golden Army” blir en spännande och rolig resa.