Her

Science fiction-genrens uppgift har i alla medier sedan dess uppkomst varit att ställa de stora frågorna, de nästan ogreppbara frågorna, och för all del de ibland obesvarbara frågorna. De mest framstående teman som återkommit gång på gång på gång har sträckt sig från den teknologiska framfarten, via skarp samhällskritik och vidare till filosofins högst existentiella frågor om mänskligheten och världens varande. Många är exemplen på filmer där man valt att kombinera ett eller flera av dessa traditionella science fiction-teman med lågmälda dramaberättelser. Det är filmer som på ytan inte i första hand utger sig för att vara genredefinierade, som inte nödvändigtvis tänks på som science fiction. Av dessa filmer finns dessutom ett stort antal lyckanden, bara de senaste decennierna har gett oss Abre los ojos, Eternal Sunshine of the Spotless Mind, Donnie Darko och så vidare. De är alla filmer med två saker gemensamt; nummer ett är hur de implementerar sci fi-element i så att säga vanliga filmer, nummer två är hur de alla nu mött sin överman i och med “Her”. Varför jag väljer denna ingång till “Her” är simpelt, ingen film har någonsin lyckats sammanföra alla science fiction-genrens huvudingredienser med ett klassiskt relationsdrama, lyckats få det att kännas naturligt, och dessutom gjort det så oerhört bra tidigare.

“Her” berättar berättelsen om introverte Theodore Twombly, magnifikt porträtterad av Joaquin Phoenix, som livnär sig på att skriva kärleksbrev. När någon finner sig oförmögen att uttrycka sina känslor till sin kärlek, så finns Theodore där för att göra det åt dem. Han har gjort det till sitt hantverk att förmedla artificiella känslor i skrift, har han då avhumaniserat kärlekens språk eller har han bara så mycket kärlek att ge men ingen att rikta den åt? Kanske både och. I sin ensamhet socialiserar han med operativsystemet Samantha vars röst görs elegant av Scarlett Johansson, med vem hans kärleksberättelse utvecklas. Ett av filmens bärande teman blir just det som tangeras i detta, frågan om vad som egentligen gör en människa. En fråga som genren ställt oräkneliga gånger det senaste seklet, men aldrig såhär. Samtidigt fungerar kärleksrelationen till ett operativsystem som en satirisering av vår samtid, vår samtid där människor är ständigt uppkopplade med ögonen mot de virtuella verkligheter som sociala medier utgör. Ens frånvaro från dessa är ett större ställningstagande än det motsatta, normalläget är att de olika verkligheterna är precis lika verkliga. Då ställer man sig även frågan i filmen, hur man ska förhålla sig till Samantha. Satiren i detta blir inte bara en samhällskritik utan även ett exempel på det förstnämnda av de tre genrespecifika inslagen från inledningsstycket. Det är tveksamt om det finns något bärande science fiction-verk i filmhistorien som inte återkopplar till den sedan Metropolis eviga ambivalensen till den moderna teknologin, den skräckblandade fascinationen för vad nya möjligheter kan medföra. I “Her” står det aldrig tydligt vilken sida man väljer, och det är just pendlandet på gränsen som är så signifikativt för god science fiction.

De olika motsatsparen mänsklig/artificiell, verklig/overklig och det förflutna/framtiden utgör tillsammans fundamentet i “Her”, och det ickevärderande utgångsperspektivet Spike Jonze ger filmen blir tillsammans med hans bedrift att skriva ett utsökt relationsdrama nyckeln till varför “Her” är en av de senaste årens bästa filmer. Men hur gärna jag än önskar kan jag inte omfamna den helhjärtat. Det går bortom mitt förstånd att Jonze aldrig under produktionens gång insåg det banala i att operativsystemet skulle vara entydigt enkönat. Det hade dessutom varit ett hedersvärt ställningstagande att göra detta kärleksintresse till en androgyn artificiell intelligens.