Hitman

“Hitman” är baserad på den populära tv-spelsserien med samma namn. Jag är inte bekant med spelen så jag kommer inte att jämföra dem gentemot filmen och hur trogen den är sina förlagor utan jag går direkt på saken istället. Hur bra är “Hitman” som actionfilm?
“Hitman” är historien om Agent 47 (Timothy Olyphant). Världens vassaste yrkesmördare som utan att blinka fäller sina mål med sylvass precision. Agent 47 skulle inte ens missa om han stod mitt i en jordbävning. Interpolagenten Mike Whittier (Dougray Scott) har letat förgäves efter 47 i tre månader men plötsligt dyker 47 upp i hans eget hem och förklarar spelreglerna. Vi får sedan ta del av händelserna tre månader tidigare där 47 blir bytet själv efter ett misslyckat uppdrag i St.Petersburg. Plötsligt har 47 alla efter sig inklusive andra Agenter som vill döda honom. Han får dessutom Nika (Olga Kurylenko), ett falskt vittne på halsen som utvecklar sig till ett litet kärleksintresse för honom.

“Hitman” är 95 minuter ren action. Den bromsar knappt upp en enda gång utan kulorna avlossas i sådan takt att krutröken nästan började sippra ut från bioduken. Som action betraktat var det längesen jag såg något mer underhållande. Actionsekvenserna är välregisserade och fartfyllda och trots att Xavier Gens kopierar Michael Bay vissa stunder så smiskar han honom på fingrarna för det mesta. “Hitman” är ultravåld i 180 och Gens har försökt stoppa in så mycket action som möjligt men gjort det så pass bra att man aldrig tröttnar. Historien flyger förbi när pistolerna laddas om och fungerar i sin enkelhet ganska väl. En välskriven historia är inget “Hitman” vill visa upp utan det är ren och skär adrenalin.

Timothy Olyphant är ojämn som Agent 47. Han är stel som en glasspinne när det kommer till att leverera dialog men har en härlig intensitet i actionsekvenserna och är sådär farligt iskall och stenhård som man vill att världens bästa yrkesmördare ska vara. Med sällan skådad kyla i blicken så äter han sina offer till frukost. Det trista är att han är oövervinnelig och saknar riktigt motstånd vilket tar ut spänningen på samma sätt som att kolla på Stålmannen. Dueller med dem andra Agenterna stegrar upp tempot lite till men utgången är solklar. 47 drar inte ens på sig en skråma. Birollerna är trista och intetsägande också och det finns ingen man verkligen gillar. Tack och lov så blir relationen mellan 47 och Nika ingen smörig sidohistoria för att pressa ut krokodiltårar ur publiken, utan den håller sig på mattan och stannar där vilket är tacksamt. Kärlek i actionfilmer tenderar att bli av den sövande sorten.

Trots vissa brister som man ändå inte orkar bry sig om i stridens hetta så är “Hitman” gjord i ett enda syfte och det är att visa upp underhållande och fartfylld action. Och när det kommer till den biten så levererar “Hitman” det lika hårt som en spark i ansiktet.