Hobbit: En oväntad resa

Så var det då dags igen. Ytterligare tre filmer om vandrande dvärgar, alver, trollkarlar och hober. Det har nu gått 9 år sedan vi senast fick följa med på promenad i Midgård och jag vet att många har väntat länge på att åter få följa med på Tolkiens äventyr. De som väntat kommer inte bli besvikna.
J.R.R. Tolkiens första verk The Hobbit berättar historien om en ung Bilbo Baggins som tillsammans med 13 dvärgar och trollkarlen Gandalf ger sig ut på en resa för att återta dvärgarnas hem Erebor. Likt Sagan om ringen-trilogin så består stora delar av filmen av pompösa flygfoton när ensemblen tar sig över diverse bergskammar och enorma hedar. Allt, självklart, ackompanjerat av Howard Shores ofta tröttsamt repetitiva ledmotiv.

Det är också här som “Hobbit: En oväntad resa” faller lite för mig. Det känns som att jag har sett det förut, eller rättare sagt tre gånger förut. Ibland är likheterna med trilogin så påtagliga att jag funderar på om Peter Jackson av lathet valt att använda scener från de 10 år gamla Sagan om ringen-inspelningarna.

“Hobbit: En oväntad resa” är dock inte en dålig film. Om Jackson inte hade gjort Sagan om ringen tidigare, och detta alltså hade varit den första “riktiga” filmatiseringen av ett Tolkienverk så hade jag med största sannolikhet varit lika lyrisk som alla lojala fans kommer vara på premiärdagen. För när allt kommer till kritan så är det faktiskt en ofattbart välgjord film som är mycket snyggare än Sagan om ringen-filmerna. Den omdiskuterade tekniken HFR (High Frame Rate) hjälper också till att lyfta 3D-effekten till nya höjder. Ibland så är faktiskt Vattnadal så fantastiskt vackert man kan tänka sig hur Tolkien själv förställde sig det.

Problemet är att Sagan om ringen också var ofattbart välgjord och bedårande vacker. Det känns tråkigt att behöva såga en film som faktiskt är riktigt bra bara för att det har gjorts bra filmer tidigare. Men som cineast och konsument så vill jag helst slippa att bli matad med samma storslagna saga mer än en gång.