Horse Thieves

I Östeuropa någonstans i mitten på artonhundratalet tränar de båda bröderna Jakob och Vladimir för att bli kossacker, utbildningen är hård men prövningarna svetsar samman dem båda och när de lämnar kossacklägret är de än mer oskiljaktiga än de varit innan.
Deras hästar är, som för alla kosacker, deras dyrbaraste ägodelar. Hästarna är en förutsättning för deras förflyttning och också den främsta anledningen till deras överlägsenhet i strid, utan hästarna har de ingenting. När brödernas hästar en dag blir stulna och Vladimir dödas i ett försök att ta tillbaka dem förändras Jakobs tillvara i alla hänseenden.

En traditionell film om hämnd hade här introducerat Jakobs sabel och ett motiv för att döda varenda hästtjuv i Europa, skoningslöst och känslokallt. Istället väljer regissören Micha Wald att berätta en parallell berättelse om två andra bröder, de bröderna som stal Jakob och Vladimirs hästar.

Vi fäster oss lika mycket vid denna brödrarelation som vid den första, och även om Jakob på sin hämningsresa inte påverkats, har publikens stöd för honom problematiserats. De människor som han gett sig ut för att döda är just människor, och inte reducerade till att bara vara tjuvar utan karaktär eller personlighet.

Filmen blir genom berättartekniken unik och engagerande på ett helt annat plan, och berättandet blir också en förutsättning för att vi ska kunna förstå alla känslor som ligger begravda under de patriarkala värderingar som innesluter filmens samtliga huvudkaraktärer. Därtill ett foto som verkligen fångar hur det är att rida över en sommaräng i glödande solnedgång, Horse Thieves gör här något filmmediet sällan åstadkommer utan smaklöst romantiserande. Det gäller resten av filmen också.