Höst i Paris

Inspirerad av Albert Lamorisses Oscarsbelönade kortfilm “Le ballon rouge”, paralyserar kinesiska Hou Hsiao-hsien med sin “Höst i Paris” (som i Sverige borde behållit den lättförstådda originaltiteln). En lågmäld berättelse om Song, en fransktalande barnflicka från Beijing som kommit till Paris. Hon tänker fortsätta filmstudierna och däremellan vara barnflicka åt Simon, som är son till marionettmästarinnan Suzanne.
Kameran panorerar, väntar tålmodigt och rör sig långsamt fram. Allt för att fånga vardagslivets essens; det banala och tråkiga delar väntrum med spontaniteten och värmen. En pianolektion klinkar från rummet intill och grannen ringer för att låna plattan för att laga mat. Senare följs dessa situationer upp, som i sin vardagliga struktur bygger en osannolik dramaturgisk nerv. Där det må saknas spänning och överraskning kompenseras det i charm och samma typ av trivial tillfredställelse som när bussen hem tajmar tunnelbanan.

Röda tråden är en ballong av samma färg, som flyger förbi fönstret och nästan verkar vaka över Simon och Paris. Ballongen agerade även huvudroll i Hsiao-hsiens inspirationskälla och är samma film som lockat Song till staden. Även hon vill göra en film om en röd ballong. I och med hennes gemensamma ursprung med regissören förs tankarna till att hon är Hsiao-hsiens yngre, fiktionella alterego. Röda ballongen blir symbol för konstlusten. Dess eviga färd visar hur gammal film kan föda ny film. Hur konst i sig självt är ett influensrikt kretslopp som inspirerar till ny konst. Det understryks när Suzanne framkallat sina gamla 8-millimetersfilmer, som visar morfadern som även han arbetat med marionetteater. Minnen som gjort att hon valt att föra det konstnärliga arvet vidare.

Hou Hsiao-hsien kör över klipp med skicklig iscensättning i långa tagningar. Situationer tillåts födas och ges kraft av underbara skådespelarinsatser, som han precis vet hur han ska fånga. Det är en slags fluga på väggen, men ytterst passionerad och stiliserad sådan. En kompromisslös kärleksaffär som belönar sin publik med ett fördjupat stadsbesök av postmodern karaktär. Alldeles underbar film.