Hotell

Att använda humor för att lätta upp något ångestfyllt och allvarligt är inget ovanligt knep. Om det görs rätt kan det göra sitt verk mer uttrycksfullt, och rent av bidra med ytterligare tyngd. Däremot uppstår ett problem när komiken används som skygglapp för att slippa utforska de där ångestfyllda och högst allvarliga frågorna som man på något sätt ändå utger sig för att vilja behandla.

I filmens inledning får vi se inredningsarkitekten Erika och hennes partner Oskar, porträtterade av Alicia Vikander och Simon J. Berger, göra i ordning en barnkammare till sin kommande son. Snabbt sätts dock förberedelserna på prov när Erika vaknar en natt, gråtandes av smärta. Väl vid sjukhuset informeras de om att förlossning måste ske omedelbart, trots att det finns en inbokad tid för kejsarsnittet som egentligen var planerat. Sonen, som ska komma att namnges Alexander, har låga syrevärden, och föds med en skada vars slag inte nämns. Det jobbas intensivt med extrema närbilder och Erikas minspel, som får tala mer än ord, och det är ett synnerligen mörkt anslag som utlovar ett utforskande av Erikas väg ur den depression som naturligtvis uppstår i en situation som den här förekommande. Och visst börjar man väl där, vi får exempelvis följa Erikas gruppterapi, men ganska snabbt står det klart att det inte är den utlovade filmen vi ska få se. Dessa terapisamtal ter sig till en början som en sorts absurdistiska avbrott i det annars mörka dramat, men tar småningom överhanden. Efter ett möte bestämmer sig några av deltagarna för att åka och ta in på hotell, för att få vara någon annan än sig själv för en natt. Det eskalerar, en natt blir flera, och det visar sig att det kanske är just sig själva de kan tillåta sig vara i sitt nya sammanhang.

Den fortsatta filmen kretsar kring denna brokiga människoskara som bland andra består av en masochist med en förkärlek för mayaindianernas tortyrmetoder, och en som utger sig för att vara någon annan än sig själv, vid sidan om Erika och ett par till (låter som en höjdarskräckis, tycker jag). Filmens olika gestalter turas mer eller mindre om att få sina drömbilder av sig själva uppfyllda. Någon ska ligga med en gift, en annan vill lära sig simma. En tredje har som sagt ljugit om sin identitet och så brakar helvetet loss. Upplägget gör Hotell väldigt episodisk, så att de nästan sketchartade scenerna känns som hämtade ur en humorserie snarare än en långfilm. Ramverket saknar berättelse, och är istället fyllt med lösryckta sekvenser som egentligen saknar sammanhängande kontinuum. Dessutom är den humor som förmedlas av ett ganska löjligt slag.

Berättelsens största problem är alltså avsaknaden den röda tråden, som borde vara förhållandet mellan Erika och hennes barn samt dess far. Nog för att hon är den drivande kraften som för gruppen samman i sin spontana hotellvistelse, men de psykologiska aspekterna av henne skiner som Venus med sin frånvaro. Jag blir uppriktigt fundersam över vilken funktion hon i övrigt är tänkt att fylla för berättelsen, mer än som en vagt sammanförande länk. Även om Alicia Vikander allt som oftast gestaltar Erika föredömligt, utan några anmärkningsvärda punkter, så spelar hon även den klart minst intressanta rollen i gruppen. Beklagligt nog utforskas inte heller de övriga karaktärernas psyken i någon som helst grad, utan filmen blir aldrig så mycket mer än fars, oavsett vad anslaget utlovade.

Nåja, om man bortser från vad det kunde ha varit, och kanske borde ha varit, kan man väl finna behållning i Hotell. Även om det i sina värsta stunder rör sig farligt nära lyteskomik, så finns emellertid även värme och en människobejakande intrig.