Hotell Gyllene Knorren – filmen

Jag trodde jag gick in på en biograf men måste ha misstagit mig och hamnat i en tidsmaskin, så daterad känns humorn, handlingen och humanoiderna som ska likna människor i “Hotell gyllene knorren”.
Hela filmbygget känns lika ostadigt som Tom Hanks och Ben Stillers fallfärdiga boenden i “Hem dyra hem” och “Duplex”, eller som det växthus som pappa Rantanen inkompetent försöker färdigställa i filmen där familjen från 2010 års julkalender återvänder med ungefär samma historia i filmformat för att försöka lägga vantarna på lite lockande sportlovspengar.

Denna gång är det sommar men det är ungefär det enda som har förändrats från de 24 tv-avsnitten. Den tillfälliga uppgången för familjen Rantanen i julkalenderns sista avsnitt, som räddade hotellet, måste ha varit kortvarig för när vi nu återvänder står hotellet ännu en gång utan gäster medan konkurrenterna Grossman har fullt på sitt nyborgerliga hotell där allt går i blått.

I Knorrens värld är de flesta kvinnor femme fatales, eller kanske snarare femme förlegade, som hunsar sina “charmiga” men IQ-handikappade män. Undantaget är charmiga Linnéa Firschings Isadora, dottern i familjen och den enda karaktären som inte är grundare än spadet i en burk inlagd sill.

Om “Hotell gyllene knorren” hade siktat på Brechtianska alienationseffekter, vilket de inte gör, så hade kanske den kulissliknande orealistiska världen i filmen kunnat ursäktas som estetiskt val men nu är den bara billig och bidrar till känslan av amatörteater för dagisbarn, och då inte ens av det bättre slaget.

Många av senare års största barnfilmssuccéer, se exempelvis “Shrek”, “Megamind”, “Dumma mej”, med flera, har fattat att publiken för dessa filmer består av ungefär lika delar barn och föräldrar och därför proppat sina filmer fulla med både lättförståelig slapstick och smarta referenser som arbetar tillsammans för att ge en filmupplevelse som överbygger generationsklyftorna och ger alla i publiken tillfredsställande underhållning.

Skaparna bakom “Knorren” måste ha missat alla dessa filmer för vad de väljer att tvinga på oss är en humorlös förlegad smörja full av fördomar, inte av den värsta sorten men tillräckligt unkna för att vara tveksamma för en ung publik, eller en publik överhuvudtaget för den delen. Snälla tidsmaskin ta mig till något bättre, jag är nästan benägen att förlåta den där egoistiska propellernissen Karlsson, hans översittarfasoner var åtminstone så explicit elaka att de inte lurade någon.