Howl

Precis som titeln antyder är det Allen Ginsbergs civilisationskritiska dikt “Howl” från 1956 som står i centrum i filmen i samma namn. Förutom att kort utforska Ginsbergs unga liv kretsar “Howl” främst kring den obscenitetsrättegång som följde publiceringen av dikten.
Rob Epstein och Jeffrey Friedman, Oscarsbelöande dokumentärfilmare, står för regin och experimenterar friskt med sitt bildspråk och animerar stora delar av Ginsbergs dikt. I rättegångssalen hittar vi bland andra David Strathairn, Jon Hamm, Mary-Louise Parker och Jeff Daniels, alla med kompetenta insatser. Men ingen är bättre än James Franco som Ginsberg själv.

Franco är centrum i vartenda bildruda. Hans återberättande av uppväxten och dikten hade lika väl kunnat vara Ginsbergs egna ord. Francos tolkning tillsammans med Epstein och Friedmans bildspråk och animation av dikten gör “Howl” till en spännande och unik filmupplevelse. Men lika snyggt och spännande som animerandet av dikten är, lika distraherande och svårgreppat är det. Med rättegång, diktreciterande och Ginsbergs egna liv är det mycket som händer under ganska begränsad tid.

När mer tid läggs på en fotnot i Ginsbergs dikt än poetens psykoterapi blir det extra tydligt var Epstein och Friedman har lagt sin energi. Mot slutet konstaterar vi att allt blivit till en stor röra och någonstans i mitten glömdes James Franco.