Hugo

“Hugo” är Martin Scorseses definitiva kärleksförklaring till film och svunna tider. Delvis biografisk, delvis helt påhittad utgår Scorseses berättelse från en föräldralös pojke som vrider upp klockorna på en parisisk tågstation. I stationens leksaksaffär jobbar – visar det sig snart – den legendariske filmskapare Georges Méliès.
Men Méliès vill inte veta om sitt filmiska arv, första världskriget har tagit död på hans drömmar och ambition, överlever han dagen och sätter mat på bordet till sin fru och sin adopterade dotter är han nöjd. “Hugo” är antagligen en film som en ung Martin Scorsese hade älskat. Med filmskapandets magiska lyster som huvudtema finns det intressanta delar både för barn och vuxna.

“Hugo” hade inte fungerat utan Scorseses kärlek till film. Han vill att vi ska älska film lika mycket som honom, att vi ska skratta åt gamla stumfilmklipp från 20-talet. Och det gör vi. Vi tillåts också undervisas av en mästare i vad som är så vackert med filmernas värld. Det tomma bladet inför varje historia innebär inte nödvändigtvis att vi måste återuppfinna hjulet i varje manus. Därför fungerar den konventionella och ibland överdrivet sentimentalistiska historien väl i sitt sammanhang.

“Hugo” hade antagligen inte fungerar i sitt barnvänliga format om Scorsese valt att utgå historien från Méliès perspektiv. Men det hade gett filmen ett större djup. Ben Kingsley är som vanligt lysande som den buttre mannen som förlorat livsgnistan. Men han tillåts inte berätta tillräckligt om sin karaktär för att vi ska bjudas in i hans egna samvetskval. Därför förblir “Hugo” en kompromiss, en berättelse för både barn och vuxna.